Genom sin bok Da Vinci koden har Dan Brown blivit en världsberömd författare. Frågan är om han inte drunknat i alla pengar. Teveproducenterna har varit snabba att hänga på trenden. Att kittla oss lite mer med uppgifter som alltid kanske är sanna, eller åtminstone kan vara det.
Dock blev jag under min uppväxt bekant med uppgifter om att Leonardo da Vinci var släkt med Jesus. Att han valdes till Grand Master för ett hemligt sällskap skulle alltså bero på detta släktskap. Till skillnad ifrån bokens story försökte inte det riktiga sällskapet göra sina uppgifter kända. Vad skulle en släkting till Jesus vinna på att folk skulle börja ifrågasätta det som deras släkting åstadkom och som andra sedan byggt vidare på? Till våra dagars kyrka. Förmodligen var Leonardo da Vinci smart nog att inte sätta full tilltro till uppgifter som kunde vara sanna, men ska man vandra Dan Browns väg så kanske vi ska göra sak av att Leonardo da Vinci inte målade ett ansikte på Jesus för sin nattvarsmålning. När han sedan väl gjorde det målade han dit sitt eget! Kyrkans företrädare menade visst att vissa ändringar borde göras...
Varför gjorde inte professor Robert Langdon sak av att Isaac Newton, som ju också var Grand Master, påstods åtminstone vara det, kunde vara släkt med Leonardo da Vinci? Sätter vi skägg och långt hår på Newton finner vi att ett universalgeni liknar ett annat, åtminstone tillräckligt för att bevisa ett släktskap. Och nog finner man likheter mellan dessa och den berömda svepeduken i Turin som därtill för tankarna till en annan släkting till dessa, nämligen kung Heile Sallasse, The Lion of Juda, som ju påstod sig ha släktskap med kung Salomo. Och denne var ju en anfader till den Jesus som blev Kristus!
Varför var Newton så intresserad av de yttersta dagarna? Kunde inte ett starkt psykologiskt incitament vara att det slut som Jesus profeterade om - och som man fortfarande väntade på under Newtons tid - var något Newton såg som sin uppgift att förklara. Var han, eller fick någon honom att tro att han var, släkt med da Vinci - och därmed Jesus, ja, då ville han inte, Newton alltså, att den egna släktingens profetior skulle vara något annat än förutsägelser om vad som skulle komma.
Det hemliga sällskapet ville hemlighålla. Därför kommer massmedia aldrig kunna avslöja en sanning som detta sällskap inte vill avslöja. Om man önskat sprida uppgifterna så skulle man knappast förtjäna att kallas ett hemligt sällskap.
Kanske har de tidiga kristna gjort så som muslimerna när de låter Muhammeds släktingar, via Ali, vara imamer. Islam har ju traditionellt inte skilt mellan stat och kyrka, mellan kung och patriark. Därför har Alis släktingar valts till imamer. Hade man gjort en åtskillnad kanske det hade varit kungavärdigheten som gått i arv, inte den religiösa.
Detta var några funderingar så här i juletid. Och julen är som bekant en kommersiell högtid och en familjehögtid som lämnar öppet för oss alla och envar att knyta an till religiösa föreställningar. Jesus föddes i januari, inte i december, men det är väl glädjande att man dels inte behöver vara rigid med data, dels kan uppfyllas och glädjas av något som också är kommersiellt.
måndag 19 december 2011
Inte bedrägeri utan POESI!
En del människor hävdar att stigmatiseringar som en del djupt religiösa säger sig uppleva är tecken på djup psykisk rubbning och att religioner som accepterar sådant som stigmatisering har spårat ur. Jag vill hävda att denna kritik är ett utslag av en beklaglig felsyn, av att man begått ett kategorimisstag, eller inte förstått betydelsen av olika språkspel, dvs det som sägs på ett sätt kanske ska tolkas i en särskild kontext och inte som ett påstående hängandes i luften.
Vi måste skilja mellan torra faktas förnuft och hängivenhetens förnuft. Det är inte oförnuftigt att visa tecken på stigmatisering, såsom padre Pio i Italien, för att ta ett exempel, gjorde. Det är inte ens oförnuftigt om såren framkallats medelst syror o dyl. Vad den stigmatiserade säger med sina sår är att vederbörande är hängiven. Så till den milda grad att uppgåendet i Gud tar sig tecknen av lidandets sår. Allmänheten ser i den religiöses stigma en beundransvärd hängivenhet. Är såren framkallade är det att se som ett inslag av en show, eller som ett inslag i den religiösa processionen. "Se, dessa tecken, hur hängiven jag är att Kristus sår blir mina egna!" Vi kan se detta som inte är lika hängivna. Vi lyfts andligen upp. Vi får se att det finns en kärlek som spränger de fysiska kropparnas gränser och förenar subjektet med objektet! Så befriande i dessa dagar då så mycket handlar om yttre framgång, både i karriären och i kärlekslivet, sett med parförhållandets glasögon, att skåda en person som lever i celibat uppvisa denna samansmältning med Kristus, denna hängivenhet som får oss andra att vilja gå upp på morgonen, äta vår frukost och bege oss till arbetet för att utföra vårt dagliga knog, oss alla till gagn! Eller om vi nu inte har jobb: att försöka balansera sig fram så gott man kan och förutan sådana inslag som padre Pio och andra visat upp, förutan kyrkornas arkitektur - eller moskéernas minareter! - funnes väl blott fattigdom och strid på vår jord.
På youtube kan alla som vill söka på namnet Amir Khusro och då finna att man i Indien och Pakistan djupt högtidlighåller dennes minne. Hur man i en av de upplagda filmerna, på engelska, säger att sådana män som Amir Khusro, som såg likheter i olikheter, som försökte förena vad som var islamskt med vad som var hinduiskt, är de som bygger framtiden.
Ja, förstår vi den kognitiva psykologins landvinningar rätt måste den yttre segern först vara en inre!
Det är därför padre Pios stigma, hans blödande händer, inte är tecken på psykisk rubbning. Det skulle endast vara bedrägeri om det inte var en djupt hängiven person som visade upp såren utan någon som levde på ett helt annat sätt och blott nyttjade "showen" för egen vinnings skull, alltså varken till att stödja kyrkan, de fattiga eller de många vanliga som behöver lyftas upp i vardagen för att inte sjunka ner i det grå.
God jul önskar jag nu till sist till alla som följt mina bloggar under året!
Vi måste skilja mellan torra faktas förnuft och hängivenhetens förnuft. Det är inte oförnuftigt att visa tecken på stigmatisering, såsom padre Pio i Italien, för att ta ett exempel, gjorde. Det är inte ens oförnuftigt om såren framkallats medelst syror o dyl. Vad den stigmatiserade säger med sina sår är att vederbörande är hängiven. Så till den milda grad att uppgåendet i Gud tar sig tecknen av lidandets sår. Allmänheten ser i den religiöses stigma en beundransvärd hängivenhet. Är såren framkallade är det att se som ett inslag av en show, eller som ett inslag i den religiösa processionen. "Se, dessa tecken, hur hängiven jag är att Kristus sår blir mina egna!" Vi kan se detta som inte är lika hängivna. Vi lyfts andligen upp. Vi får se att det finns en kärlek som spränger de fysiska kropparnas gränser och förenar subjektet med objektet! Så befriande i dessa dagar då så mycket handlar om yttre framgång, både i karriären och i kärlekslivet, sett med parförhållandets glasögon, att skåda en person som lever i celibat uppvisa denna samansmältning med Kristus, denna hängivenhet som får oss andra att vilja gå upp på morgonen, äta vår frukost och bege oss till arbetet för att utföra vårt dagliga knog, oss alla till gagn! Eller om vi nu inte har jobb: att försöka balansera sig fram så gott man kan och förutan sådana inslag som padre Pio och andra visat upp, förutan kyrkornas arkitektur - eller moskéernas minareter! - funnes väl blott fattigdom och strid på vår jord.
På youtube kan alla som vill söka på namnet Amir Khusro och då finna att man i Indien och Pakistan djupt högtidlighåller dennes minne. Hur man i en av de upplagda filmerna, på engelska, säger att sådana män som Amir Khusro, som såg likheter i olikheter, som försökte förena vad som var islamskt med vad som var hinduiskt, är de som bygger framtiden.
Ja, förstår vi den kognitiva psykologins landvinningar rätt måste den yttre segern först vara en inre!
Det är därför padre Pios stigma, hans blödande händer, inte är tecken på psykisk rubbning. Det skulle endast vara bedrägeri om det inte var en djupt hängiven person som visade upp såren utan någon som levde på ett helt annat sätt och blott nyttjade "showen" för egen vinnings skull, alltså varken till att stödja kyrkan, de fattiga eller de många vanliga som behöver lyftas upp i vardagen för att inte sjunka ner i det grå.
God jul önskar jag nu till sist till alla som följt mina bloggar under året!
fredag 16 december 2011
Vad som rimmar illa
På den här bloggen har jag i första hand tänkt diskutera poesins ställning i vår tid. Den nya tekniken innebär en renässans för poesin. Att kunna lyssna på exempelvis Rumis dikter på youtube har verkligen varit en upplevelse. Alldeles gratis!
Se, vad marknadskrafterna kan ordna åt oss! Det kostar inte alltid!
Dock är ett försvar av marknadskrafterna en sak och ett försvar av libertarianismen, eller nyliberalismen, en annan. Vi kan nu välkomna Christian Gergils till verkligheten - efter att ha varit uppe i nyliberalismens drömvärld!
Då jag diskuterat med nyliberaler har jag aldrig fått ett vettigt svar på om det ska finnas några kommunala instanser eller om allt ska vara privat. Man har inte velat se det alla andra sett och fruktat: risken för en enorm utslagning, för en misär som skulle resa de fattiga mot det etablerade samhället.
Nu har Christian Gergils kommit till insikt! Det är en värdefull insikt! Och han säger sig vilja värna om människor som befinner sig i ett känsligt läge. Som har svårigheter av olika slag. Han har blivit kristdemokrat och är att gratulera för sitt ställningstagande. (Förresten borde kd, för att rädda sig själva, tacka både Hägglund och Odell för goda insatser och låta Eva Bush ta över. Hon talar så att många, inte minst ungdomar, förstår. Gamla gubbar tröttnar man däremot lätt på...)
Åter till Gergils och liberatianismen (eller nyliberalismen; finns det någon skillnad är det en vi bör få kännedom om): Förstår man marknadens sätt att fungera fattar man att det inte alltid kan finnas behov av alla typer av kompetens. Vi måste således acceptera en omställningsarbetslöshet. Då folk skolar om sig kan de inte alltid få betalt. Hur ska den värdefulla omskolningen ske, herrar libertarianer, om vi inte har råd att omskola oss? Ska det inte finnas en stat löser väl problemet sig genom att man tar vad man kan. Nattetid kommer starka men arbetslösa ungdomar ge sig ut på åkrarna för att rycka upp rotfrukter och annat. Ett samhälle utan offentlig sektor har bara frivilliga överenskommelser att falla tillbaka på. Jag går inte frivilligt med på att svälta medan andra ska få ärva förmögenheter av sådan storleksordning att de inte bara kan låta bli att arbeta, de kan också leva i sus och dus.
Om alla hade fått lika många spelmarker (medborgarlön) hade spelet kunnat börja! Dock kan vi inte låta det få vilken utgång som helst. Vi har att värna miljön och penningvärdet. Kanske kan vi säga att dessa intressen, miljön och penningvärdet, är av sådan betydelse att de är viktigare än demokratin. Det är därför vi inte låter riksdagsmän sätta räntan. De bör inte heller få låta jordens framtid gå om intet genom att offra miljön på de kortsiktiga vinsternas altare - för att få röster och därmed status, en position på höjderna för att älskas av folket (men hatas av framtiden).
Det liberala har annars mycket som talar för sig. Ska nu katolska fundamentalister skapa en katolsk stat i Frankrike, något jag hörde på radion, och islamister döda sådana som inte tror på islam och någon sorts defence league starta en jihad mot jihadisterna undrar man var det ska sluta: Jo, det kan bara sluta genom att väst och öst ömsesidigt respekterar varandra. Att religionen får bli något innerligt för människan privat, inte något man prackar på andra människor, ty dessa kan inte bara ha en annan tolkning av religionen, de kan ha en helt annan religion eller ingen tro alls!
Nog för den här gången! (Endast det deprimerande tillägget, för nyliberaler åtminstone, att det ju inte är nog med omställningsarbetslösheten, det kan ju också förhålla sig så att vi kan producera vad vi behöver utan att sysselsätta alla. Om nu detta kan ske och miljön tar skada av att alla sysselsättes, är det då verkligen en klok sak att inte kunna artikulera en klar och tydlig socialpolitik? Hayeck erkände att fattigstöd behövdes i moderna samhällen, men sedan blev det inte mycket mer ordat om den saken. Hur ska detta fattigstöd se ut och vem ska betala det?)
Se, vad marknadskrafterna kan ordna åt oss! Det kostar inte alltid!
Dock är ett försvar av marknadskrafterna en sak och ett försvar av libertarianismen, eller nyliberalismen, en annan. Vi kan nu välkomna Christian Gergils till verkligheten - efter att ha varit uppe i nyliberalismens drömvärld!
Då jag diskuterat med nyliberaler har jag aldrig fått ett vettigt svar på om det ska finnas några kommunala instanser eller om allt ska vara privat. Man har inte velat se det alla andra sett och fruktat: risken för en enorm utslagning, för en misär som skulle resa de fattiga mot det etablerade samhället.
Nu har Christian Gergils kommit till insikt! Det är en värdefull insikt! Och han säger sig vilja värna om människor som befinner sig i ett känsligt läge. Som har svårigheter av olika slag. Han har blivit kristdemokrat och är att gratulera för sitt ställningstagande. (Förresten borde kd, för att rädda sig själva, tacka både Hägglund och Odell för goda insatser och låta Eva Bush ta över. Hon talar så att många, inte minst ungdomar, förstår. Gamla gubbar tröttnar man däremot lätt på...)
Åter till Gergils och liberatianismen (eller nyliberalismen; finns det någon skillnad är det en vi bör få kännedom om): Förstår man marknadens sätt att fungera fattar man att det inte alltid kan finnas behov av alla typer av kompetens. Vi måste således acceptera en omställningsarbetslöshet. Då folk skolar om sig kan de inte alltid få betalt. Hur ska den värdefulla omskolningen ske, herrar libertarianer, om vi inte har råd att omskola oss? Ska det inte finnas en stat löser väl problemet sig genom att man tar vad man kan. Nattetid kommer starka men arbetslösa ungdomar ge sig ut på åkrarna för att rycka upp rotfrukter och annat. Ett samhälle utan offentlig sektor har bara frivilliga överenskommelser att falla tillbaka på. Jag går inte frivilligt med på att svälta medan andra ska få ärva förmögenheter av sådan storleksordning att de inte bara kan låta bli att arbeta, de kan också leva i sus och dus.
Om alla hade fått lika många spelmarker (medborgarlön) hade spelet kunnat börja! Dock kan vi inte låta det få vilken utgång som helst. Vi har att värna miljön och penningvärdet. Kanske kan vi säga att dessa intressen, miljön och penningvärdet, är av sådan betydelse att de är viktigare än demokratin. Det är därför vi inte låter riksdagsmän sätta räntan. De bör inte heller få låta jordens framtid gå om intet genom att offra miljön på de kortsiktiga vinsternas altare - för att få röster och därmed status, en position på höjderna för att älskas av folket (men hatas av framtiden).
Det liberala har annars mycket som talar för sig. Ska nu katolska fundamentalister skapa en katolsk stat i Frankrike, något jag hörde på radion, och islamister döda sådana som inte tror på islam och någon sorts defence league starta en jihad mot jihadisterna undrar man var det ska sluta: Jo, det kan bara sluta genom att väst och öst ömsesidigt respekterar varandra. Att religionen får bli något innerligt för människan privat, inte något man prackar på andra människor, ty dessa kan inte bara ha en annan tolkning av religionen, de kan ha en helt annan religion eller ingen tro alls!
Nog för den här gången! (Endast det deprimerande tillägget, för nyliberaler åtminstone, att det ju inte är nog med omställningsarbetslösheten, det kan ju också förhålla sig så att vi kan producera vad vi behöver utan att sysselsätta alla. Om nu detta kan ske och miljön tar skada av att alla sysselsättes, är det då verkligen en klok sak att inte kunna artikulera en klar och tydlig socialpolitik? Hayeck erkände att fattigstöd behövdes i moderna samhällen, men sedan blev det inte mycket mer ordat om den saken. Hur ska detta fattigstöd se ut och vem ska betala det?)
onsdag 14 december 2011
Tolka Thomasevengeliet
Jag läste idag för första gången Thomasevangeliet. Det är ett evangelium som inte finns i Svenska kyrkans Bibel, ej heller i den katolska. Det var ord som upplyfte mig. Jag kom att fråga mig hur texten skulle tolkas.
Ska jag mena att det är en text som kan avfärdas bara för att den inte står i Bibeln? Skulle det betyda att inga andra texter skulle kunna vara gudomligt inspirerade? Och vad menas med att de är gudomligt inspirerade? Är jag inte inspirerad då jag skriver dikter? Är det inte Gud som finns djupast inom oss alla och som vi uttrycker, ehuru ofta bristfälligt? Är det inte sanning i dikterna? Försöker jag inte säga något om livet och verkligheten med dem?
Var det enbart ett praktiskt val att vissa texter inte finns med i Bibeln? Kan vi tro på Bibeln och mena att vissa saker i den inte ska tolkas bokstavligt och samtidigt stänga dörren för Thomasevangeliet? Borde vi inte välja en tolkning som förenar Thomasevangeliet med Bibeln?
Jag är ingen teolog och inte speciellt kunnig då det gäller religiösa texter och jag vet ärligt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det faktum att Bibeln inneburit en avgränsning av texter. Förmodligen är det praktiska ställningstaganden som väl i sig kan sägas ha varit gudomligt inspirerade. Vissa saker fick finna sig i att inte sägas. Tiden var inte mogen. Nu kan texterna läsas. Nu är tiden mogen. Som att Jesus enligt Thomasevangeliet menar att en kvinna som tagit fram mannen inom sig är godkänd. En sådan kvinna bör således få tala i församlingen. Inte den tvunget som är fåfängans offer.
Det enda jag upplevde som kontroversiellt med evangeliet ifråga var påståendet att en allmosa skulle kunna skada själen. Är det då fel att ge allmosor? Jag kan bara förstå detta som att vi måste läsa samman detta påståenden med allt övrigt vi vet om Jesu förkunnelse. Vi kan inte säga att just detta avgränsade är det riktiga, det som vi ska följa, medan det andra, det som säger att vi ska tänka på de hungrande, de fattiga, de hemlösa och de fängslade inte längre betyder något.
En samläsning ger tolkningen att det kan skada din själ att ge allmosor om du inte förstår varför du gör det. Om du känner ett tvång att göra det. Men om du förstår det goda, det riktiga, i saken, ja, då gagnar det din själ att ge allmosor.
Vi kanske något bör beakta att de som skrev evangelierna inte var akademiker med analytisk språkfilosofi som specialitet. Det de skrev rymmer nog en del som skulle kunna tolkas felaktigt av den som vill utnyttja det faktum att det var vanliga människor som skrev dem (låt vara att de var ovanliga!).
Då jag tror att religionen är något som finns i oss genetiskt tror jag också att olika texter kan fungera som rättesnören. Att exempelvis Koranen skulle kunna fungera som helig text.
Inte för att jag själv är muslim, det borde ha framkommit av ovanstående, men jag finner det intressant att, vad jag läst på nätet, så skulle Adolf Hitler ha menat att islam skulle kunna vara bra för det tyska folket. Hitlers tre fiender var, vilket torde vara bekant 1) judarna, 2) arbetarklassen och 3) katolska kyrkan.
Men tydligen hörde inte islam dit...
Vad jag gillar med islam hör nog samman med de kulturyttringar som också hade ett liberalt sinnelag med sig. Och handelsvänlighet. Medeltidens islam, som ju var något helt annat än vår medeltid. De sufipoeter som uttryckte sanningar för tusen år sedan framstår som moderna idag.
Att islam har en förståelse för månggifte anser jag också sympatiskt. Jag tror att antalet skilsmässor och besök hos prostituerade drastiskt skulle minska om månggifte tilläts. Detta bygger naturligtvis på att det finns fler kvinnor än män.
Jag tror många män håller med mig om att det är så det borde vara.
Ska jag mena att det är en text som kan avfärdas bara för att den inte står i Bibeln? Skulle det betyda att inga andra texter skulle kunna vara gudomligt inspirerade? Och vad menas med att de är gudomligt inspirerade? Är jag inte inspirerad då jag skriver dikter? Är det inte Gud som finns djupast inom oss alla och som vi uttrycker, ehuru ofta bristfälligt? Är det inte sanning i dikterna? Försöker jag inte säga något om livet och verkligheten med dem?
Var det enbart ett praktiskt val att vissa texter inte finns med i Bibeln? Kan vi tro på Bibeln och mena att vissa saker i den inte ska tolkas bokstavligt och samtidigt stänga dörren för Thomasevangeliet? Borde vi inte välja en tolkning som förenar Thomasevangeliet med Bibeln?
Jag är ingen teolog och inte speciellt kunnig då det gäller religiösa texter och jag vet ärligt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det faktum att Bibeln inneburit en avgränsning av texter. Förmodligen är det praktiska ställningstaganden som väl i sig kan sägas ha varit gudomligt inspirerade. Vissa saker fick finna sig i att inte sägas. Tiden var inte mogen. Nu kan texterna läsas. Nu är tiden mogen. Som att Jesus enligt Thomasevangeliet menar att en kvinna som tagit fram mannen inom sig är godkänd. En sådan kvinna bör således få tala i församlingen. Inte den tvunget som är fåfängans offer.
Det enda jag upplevde som kontroversiellt med evangeliet ifråga var påståendet att en allmosa skulle kunna skada själen. Är det då fel att ge allmosor? Jag kan bara förstå detta som att vi måste läsa samman detta påståenden med allt övrigt vi vet om Jesu förkunnelse. Vi kan inte säga att just detta avgränsade är det riktiga, det som vi ska följa, medan det andra, det som säger att vi ska tänka på de hungrande, de fattiga, de hemlösa och de fängslade inte längre betyder något.
En samläsning ger tolkningen att det kan skada din själ att ge allmosor om du inte förstår varför du gör det. Om du känner ett tvång att göra det. Men om du förstår det goda, det riktiga, i saken, ja, då gagnar det din själ att ge allmosor.
Vi kanske något bör beakta att de som skrev evangelierna inte var akademiker med analytisk språkfilosofi som specialitet. Det de skrev rymmer nog en del som skulle kunna tolkas felaktigt av den som vill utnyttja det faktum att det var vanliga människor som skrev dem (låt vara att de var ovanliga!).
Då jag tror att religionen är något som finns i oss genetiskt tror jag också att olika texter kan fungera som rättesnören. Att exempelvis Koranen skulle kunna fungera som helig text.
Inte för att jag själv är muslim, det borde ha framkommit av ovanstående, men jag finner det intressant att, vad jag läst på nätet, så skulle Adolf Hitler ha menat att islam skulle kunna vara bra för det tyska folket. Hitlers tre fiender var, vilket torde vara bekant 1) judarna, 2) arbetarklassen och 3) katolska kyrkan.
Men tydligen hörde inte islam dit...
Vad jag gillar med islam hör nog samman med de kulturyttringar som också hade ett liberalt sinnelag med sig. Och handelsvänlighet. Medeltidens islam, som ju var något helt annat än vår medeltid. De sufipoeter som uttryckte sanningar för tusen år sedan framstår som moderna idag.
Att islam har en förståelse för månggifte anser jag också sympatiskt. Jag tror att antalet skilsmässor och besök hos prostituerade drastiskt skulle minska om månggifte tilläts. Detta bygger naturligtvis på att det finns fler kvinnor än män.
Jag tror många män håller med mig om att det är så det borde vara.
Vill ej riskera ryktet!
Vi har väl alla på nyheterna tagit del av hur Caremas ägare försöker klara sig ur knipan. Nej, det var inte så bra med ett skatteupplägg för att komma undan skatt och därför nyttja skatteparadis! Nu vill man, enligt yttranden åtminstone, göra bot och bättring genom att betala skatt i Sverige.
Jag måste säga att jag blev förbluffad! Hur kan någon säga att man inte tänker så mycket på att förbättra den egna verksamheten som på att betala skatt för att på den vägen bidra till bättre vård i Sverige!?! Detta tyder på att man inte vill riskera sitt rykte. Aha, är det därför de kallas Riskkapitalbolag? undrar vän av ordning. Tydligen.
Då den offentliga sidan nyttjat skattepengar till att låta en PR-firma sköta kontakterna med media borde kanske också det privata s k riskkapitalbolaget ha gjort det. Så att man slipper bilden av ett företag som förnedrar sig självt för att klara ryktet.
Nog har något gått fel om det man anser moraliskt felaktigt är att inte betala skatt, när sanningen ju är att det moraliskt klandervärdiga ligger i hur man sköter de gamla! Det är rent ut sagt beklämmande hur dessa företag tycks agera för att sänka de privata alternativens trovärdighet!
Har man som jag trott på alternativen under decennier finns ingen annan utväg än kampens, den fortsatta kampens! Det vi kräver av privata bolag i vård- och omsorgsbranschen är inte att de ska betala skatt så att den offentliga sektorn kan se till att det blir bättre vård i landet utan att man själv gör detta! För att stärka verksamheten borde man förbättrat den interna kontrollen och låtit varje krona man kunnat spara undan skatt gå till att förbättra det som var dåligt.
Omvägar via skatteparadis kunde förklarats som tillfälliga lösningar. Se, pengarna skulle ju tillbaka till Sverige för investeringar i nya bolag! Hade verksamheten varit god hade vi här fått en lektion i hur det viktiga är just verksamheten, inte att det är den offentliga sektorn som driver den. Nu är det en f d socialdemokratisk chefredaktör som fått vd-jobbet för Carema. Redan det är ytterst dubiöst. Sedan stalkar vänstern de liberala krafter som sätter alternativen högt, inte minst privata vårdbolag, och som blir ledsna då saker ej sköts rätt.
Människor måste få ta egna initiativ. Då ska vi inte luras i fallgropar. Vi hör om äldre som glömmer det svenska språket. Vi hör om ungdomar av utländsk härkomst som inte har jobb. När ska den saken bli uppenbar att privata alternativ och relevanta utbildningar för dessa ungdomar skulle lösa två problem samtidigt, åtminstone göra ett viktigt bidrag?
Nej, i Sverige har man inte fått tänka entrepörnellt! Då blir det inte mycket av företagande heller! Ska staten sköta allt är det bara skattmasen, till slut, som har jobb!
Mer av poesi till de gamla! Mindre av bitter prosa!
Jag måste säga att jag blev förbluffad! Hur kan någon säga att man inte tänker så mycket på att förbättra den egna verksamheten som på att betala skatt för att på den vägen bidra till bättre vård i Sverige!?! Detta tyder på att man inte vill riskera sitt rykte. Aha, är det därför de kallas Riskkapitalbolag? undrar vän av ordning. Tydligen.
Då den offentliga sidan nyttjat skattepengar till att låta en PR-firma sköta kontakterna med media borde kanske också det privata s k riskkapitalbolaget ha gjort det. Så att man slipper bilden av ett företag som förnedrar sig självt för att klara ryktet.
Nog har något gått fel om det man anser moraliskt felaktigt är att inte betala skatt, när sanningen ju är att det moraliskt klandervärdiga ligger i hur man sköter de gamla! Det är rent ut sagt beklämmande hur dessa företag tycks agera för att sänka de privata alternativens trovärdighet!
Har man som jag trott på alternativen under decennier finns ingen annan utväg än kampens, den fortsatta kampens! Det vi kräver av privata bolag i vård- och omsorgsbranschen är inte att de ska betala skatt så att den offentliga sektorn kan se till att det blir bättre vård i landet utan att man själv gör detta! För att stärka verksamheten borde man förbättrat den interna kontrollen och låtit varje krona man kunnat spara undan skatt gå till att förbättra det som var dåligt.
Omvägar via skatteparadis kunde förklarats som tillfälliga lösningar. Se, pengarna skulle ju tillbaka till Sverige för investeringar i nya bolag! Hade verksamheten varit god hade vi här fått en lektion i hur det viktiga är just verksamheten, inte att det är den offentliga sektorn som driver den. Nu är det en f d socialdemokratisk chefredaktör som fått vd-jobbet för Carema. Redan det är ytterst dubiöst. Sedan stalkar vänstern de liberala krafter som sätter alternativen högt, inte minst privata vårdbolag, och som blir ledsna då saker ej sköts rätt.
Människor måste få ta egna initiativ. Då ska vi inte luras i fallgropar. Vi hör om äldre som glömmer det svenska språket. Vi hör om ungdomar av utländsk härkomst som inte har jobb. När ska den saken bli uppenbar att privata alternativ och relevanta utbildningar för dessa ungdomar skulle lösa två problem samtidigt, åtminstone göra ett viktigt bidrag?
Nej, i Sverige har man inte fått tänka entrepörnellt! Då blir det inte mycket av företagande heller! Ska staten sköta allt är det bara skattmasen, till slut, som har jobb!
Mer av poesi till de gamla! Mindre av bitter prosa!
måndag 12 december 2011
Inga riktiga riskkapitalbolag!
Den aktuella samhällsdebatten har dominerats, senare tid, av skandaler inom vårdföretag som ägs av riskkapitalbolag. Då dessa s k riskkapitalbolag inte någon gång erbjudit mig att tillsammans med dem starta ett bolag för utgivning av mina dikter, i vilket de s k riskkapitaliserna riskerar kapital, måste jag dra slutsatsen att det inte alls rör sig om riskkapitalbolag! En sannare benämning torde vara oförståndiga försiktighetsbolag.
Dock måste jag reagera på hur man vill bemöta dessa bolag! Många tycks vilja förbjuda de bolag vi nu konstaterat inte vara riskkapitalbolag. Bolagen placerar pengar i äldreboenden som de vet att det finns offentligt betalningsstöd för. Försiktiga är man således i investeringen. Oförståndiga i driften.
Är det rätt att förbjuda dessa bolag att äga äldreboenden? Jag anser inte det. Visserligen drar de tydligen lite pengar ur landet, men det faktum att de investerar betyder att de också bidrar med något.
Alla som ätit soppa kan nog hålla med om att tallrikens högsta punkt inte kan vara dess mitt. Då rinner soppan ut. Nej, det är kanterna på tallriken som måste utgöra den högsta punkten så att soppan kan bli kvar i tallriken.
Hur ska vi då göra för att behålla pengarna i Sverige? Svaret måste vara att befria vissa bolag ifrån vinst- och utdelningsskatt. Kan du äga ett äldreboende utan att behöva betala annan skatt än sådan som är att betrakta som en skälig skatt på en avtalsenlig inkomst (uppskattad) kommer inga vinstpengar att resa utomlands. Stackars skatteparadis som då kommer att känna på skatteflyktens konsekvenser! Ty nu kommer detta kapital att söka sig tillbaka till Sverige. Då medlen inte beskattas kommer de att investeras i nya äldreboenden, boenden som nu kan hålla en högre standard då deras kapitalbas blivit starkare.
Om staten lägger ut pengar på äldreboenden är det en dum sak att ta in skatt ifrån sådana företag. Hela diskussionen präglas av att folk inte inser att välfärd inte beror på staten utan på hur vi alla agerar i samhället. Och detta kan vi göra utan att staten alltid ska in i bilden. Den har skapat ett ramverk med spelregler som gör det intressant för aktörer att starta och driva företag inom sektorerna vård, skola och omsorg och den utövar kontroll över verksamheten. Kan sådana VSO bolag få en gynnsam skattesituation kommer de privata aktörerna att vilja arbeta mer och bättre.
Regler och kontroll ska vara sådana att vi ska kunna vara trygga, dvs även om det är ett riskkapitalbolag som äger och driver verksamheten ska de äldres - eller ungas - situation vara trygg. Det bör gå att överlåta sådana bolag med förvissningen om att verksamheten kommer att bedrivas vidare så länge det finns behov av den.
Sedan kan de riktiga riskkapitalisterna höra av sig till mig så ska vi diskutera startandet av bokförlag som nischar sig på utgivning av nyskriven poesi!
VÅGA TA CHANSEN!!!
Dock måste jag reagera på hur man vill bemöta dessa bolag! Många tycks vilja förbjuda de bolag vi nu konstaterat inte vara riskkapitalbolag. Bolagen placerar pengar i äldreboenden som de vet att det finns offentligt betalningsstöd för. Försiktiga är man således i investeringen. Oförståndiga i driften.
Är det rätt att förbjuda dessa bolag att äga äldreboenden? Jag anser inte det. Visserligen drar de tydligen lite pengar ur landet, men det faktum att de investerar betyder att de också bidrar med något.
Alla som ätit soppa kan nog hålla med om att tallrikens högsta punkt inte kan vara dess mitt. Då rinner soppan ut. Nej, det är kanterna på tallriken som måste utgöra den högsta punkten så att soppan kan bli kvar i tallriken.
Hur ska vi då göra för att behålla pengarna i Sverige? Svaret måste vara att befria vissa bolag ifrån vinst- och utdelningsskatt. Kan du äga ett äldreboende utan att behöva betala annan skatt än sådan som är att betrakta som en skälig skatt på en avtalsenlig inkomst (uppskattad) kommer inga vinstpengar att resa utomlands. Stackars skatteparadis som då kommer att känna på skatteflyktens konsekvenser! Ty nu kommer detta kapital att söka sig tillbaka till Sverige. Då medlen inte beskattas kommer de att investeras i nya äldreboenden, boenden som nu kan hålla en högre standard då deras kapitalbas blivit starkare.
Om staten lägger ut pengar på äldreboenden är det en dum sak att ta in skatt ifrån sådana företag. Hela diskussionen präglas av att folk inte inser att välfärd inte beror på staten utan på hur vi alla agerar i samhället. Och detta kan vi göra utan att staten alltid ska in i bilden. Den har skapat ett ramverk med spelregler som gör det intressant för aktörer att starta och driva företag inom sektorerna vård, skola och omsorg och den utövar kontroll över verksamheten. Kan sådana VSO bolag få en gynnsam skattesituation kommer de privata aktörerna att vilja arbeta mer och bättre.
Regler och kontroll ska vara sådana att vi ska kunna vara trygga, dvs även om det är ett riskkapitalbolag som äger och driver verksamheten ska de äldres - eller ungas - situation vara trygg. Det bör gå att överlåta sådana bolag med förvissningen om att verksamheten kommer att bedrivas vidare så länge det finns behov av den.
Sedan kan de riktiga riskkapitalisterna höra av sig till mig så ska vi diskutera startandet av bokförlag som nischar sig på utgivning av nyskriven poesi!
VÅGA TA CHANSEN!!!
lördag 10 december 2011
Reflektioner
Vilket är egentligen bäst, kursiv eller vanlig stil? Själv tycker jag att det ser snyggare ut med kursiv, men då det nog är lite lättare att läsa en vanlig stil har jag fattat beslutet att, åtminstone ett tag, låta dikterna på bloggen Dannes dikter, stå i vanlig stil, alltså inte kursiv. Längre fram byter jag kanske tillbaka. (Detta arbete kommer att ta sin lilla tid. Titta in på bloggen ifråga och se hur det ser ut!)
Så här i nobelpristider kan jag inte undgå att göra reflektionen att en tillplattad a-kassa, dvs en sänkning för de som har höga löner, inte bara kommer att göra det lättare för dessa människor att ta ett nytt jobb med en lite lägre lön än den gamla (betyder inte att jobbet är mindre betydelsefullt, eller hur bibliotekarier, arkivarier och handelsanställda?) utan också att andra variabler på marknaden, exempelvis fastighetspriserna, sänks. En anpassning sker efter de nya förhållandena. Om folk får lägre a-kassa (detta bör inte gälla de lägst avlönade) så kommer de inte köpa för dyra hus och då kommer priserna att sjunka på fastigheter och bostadsrätter. En trevlig följd av detta blir att lånebehovet minskar. Då kommer amorteringarna månatligen att uppgå till ett lägre belopp. En lägre a-kassa och lägre lånebehov betyder en rörligare arbetsmarknad och en mindre skuldtyngd ekonomi. Risken för finansiella kriser kommer således att minska.
För mig har idealet alltid varit en medborgarlön sådan att alla får lika stor ersättning då de är arbetslösa. Vill man ha mer får man teckna en försäkring för ändamålet. Blir den högavlönade revisorn arbetslös blir steget till ett jobb inom handeln med lägre lön inte så stort om ersättningen vid arbetslöshet är lika för alla. Ersättningen bör då kunna utgå under en längre tid. Får den f d revisorn jobb inom handeln, på ett kontor, som säljare i butik eller på lagret bör med sänkta fastighetspriser och minskat lånebehov en möjlighet finnas att bo kvar i huset - eller byta detta mot ett annat på annan ort där jobb hittats.
Se här marknadens poesi, vad vackert den låter! Jag tror att folk inte har beaktat dessa samband som tagit till stora ord då förändringar av ersättningsstrukturerna diskuterats.
Så här i nobelpristider kan jag inte undgå att göra reflektionen att en tillplattad a-kassa, dvs en sänkning för de som har höga löner, inte bara kommer att göra det lättare för dessa människor att ta ett nytt jobb med en lite lägre lön än den gamla (betyder inte att jobbet är mindre betydelsefullt, eller hur bibliotekarier, arkivarier och handelsanställda?) utan också att andra variabler på marknaden, exempelvis fastighetspriserna, sänks. En anpassning sker efter de nya förhållandena. Om folk får lägre a-kassa (detta bör inte gälla de lägst avlönade) så kommer de inte köpa för dyra hus och då kommer priserna att sjunka på fastigheter och bostadsrätter. En trevlig följd av detta blir att lånebehovet minskar. Då kommer amorteringarna månatligen att uppgå till ett lägre belopp. En lägre a-kassa och lägre lånebehov betyder en rörligare arbetsmarknad och en mindre skuldtyngd ekonomi. Risken för finansiella kriser kommer således att minska.
För mig har idealet alltid varit en medborgarlön sådan att alla får lika stor ersättning då de är arbetslösa. Vill man ha mer får man teckna en försäkring för ändamålet. Blir den högavlönade revisorn arbetslös blir steget till ett jobb inom handeln med lägre lön inte så stort om ersättningen vid arbetslöshet är lika för alla. Ersättningen bör då kunna utgå under en längre tid. Får den f d revisorn jobb inom handeln, på ett kontor, som säljare i butik eller på lagret bör med sänkta fastighetspriser och minskat lånebehov en möjlighet finnas att bo kvar i huset - eller byta detta mot ett annat på annan ort där jobb hittats.
Se här marknadens poesi, vad vackert den låter! Jag tror att folk inte har beaktat dessa samband som tagit till stora ord då förändringar av ersättningsstrukturerna diskuterats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)