Konsekvenserna måste beaktas

Det har förts fram ett slags moraliskt rättviseresonemang till försvar för att inte utjämna skillnader. Robert Nozicks "The entitlement theory" (översatt till "berättigandeteorin") säger att en egendomsfördelning är rättvis om en person förvärvat en sak på ett korrekt sätt via frivilliga överlåtelser.

Om en person är mycket rik och en annan extremt fattig är tillståndet ändå att se som rättvist om den rike har fått sin rikedom på ett lagligt sätt och inget brott begåtts mot den fattige. Han har inte lurats av någon. Ingen har stulit från honom. Han har inte fått jobb men det förelåg ingen laga skyldighet att anställa honom. Frågan är om det finns en laga skyldighet att hjälpa den nödställda för staten, den överlevande skyddssammanslutningen. Libertarianer ger inget klart svar.

Ser man på ett visst samhälleligt tillstånd lär det inte uppfattas som konstigt att beklaga sig över att exempelvis vissa inte har jobb eller att de inte får bra vård då de är sjuka bara för att de varit arbetslösa. Det var lågkonjunktur då de slutade skolan. Synd att så var fallet, borde man få lov att säga. Också att en orättvisa föreligger jämfört med dem som fick jobb i högkonjunktur direkt efter skolan.

Det förhållandet att vi kan fälla sådana påståenden på ett rimligt sätt tycks indikera att moralen inte kan stödja den libertarianska ståndpunkten här. Vi kan i praktiken önska en insats för att sysselsätta folk, om vi inte vill ge dem ersättning i pengar utan vederlag. De arbetslösa är arbetslösa för att privata företag inte funnit det företagsekonomiskt försvarbart att anställa folk som bedömts inte kunna skapa ett nettovärde med sin insats för företaget. Då kan det finnas en samhällelig vinst att kommuner, stat eller andra offentliga instanser sysselsätter dem, helst med en utbildning som gör dem lönsamma att investera i för privata företag. Från en socialliberal inställning kan det vara naturligt med detta omställningsprogram. Men libertarianer vill inte ha denna offentliga insats, om jag förstått det rätt.

Den naturliga libertarianska inställningen borde vara den ekonomiska. Att en ekonomi utan statlig inblandning gör att efterfrågan kommer att leda till produktion. Finns det efterfrågan på en butik med sportkläder kommer en sådan att etableras. Folk sysselsätts i handel och produktion. Libertarianer borde alltså säga att en fri ekonomi leder till det bästa slutresultatet. Att det är denna konsekvens som eftersträvas. Att man följaktligen kan tänka sig ett tillstånd sådant att något gått fel. Att den eftersträva följden inte infann sig. En större ekonomisk felsatsning kan innebära att ägarna finner det bättre att driva vidare företaget trots att det går med förlust. Förlusten skulle bli ännu större lägga ner direkt trots att det varit bäst ur marknadens synvinkel. Tillståndet med mördande konkurrens måste åtgärdas. Annars följer banker och andra kreditinstitut med i förlustspiralen nedåt.

Vi ser här hur både ur ett individperspektiv och ur ett marknadsperspektiv så måste libertarianismen i praktiken bli till socialliberalism.

Initiativ måste tas för att få bort aktörer från marknaden då mördande konkurrens riskeras och initiativ, offentliga, måste tas för att lindra situationen för individer som drabbas av arbetslöshet. Det går inte att säga att det moralen bjuder oss att göra inte är relevant när situationen i högsta grad är den motsatta. Det är just det som är relevanta att företag konkurrerar med förlust för att undvika större förluster och att folk blir arbetslösa. Att konstruera en teori för rättvisa som utesluter beaktandet av det mest relevanta i en ekonomisk krissituation är att bli dogmatisk och blunda för verkligheten.

Den fungerande liberalismen är socialliberal

Man behöver inte läsa många sidor av Ludwig von Mises betydande verk "The Theory of Money and Credit" förrän man inser att författaren ser en roll för staten såsom lagstiftare och tvistelösare (domstol). Mises är klok nog att inte överge staten som en instans med uppgift att vaka över individens rättigheter, inte minst den till egendom.

Varför har jag en rätt till vissa saker och inte till andra? Vi tänker oss två ensliga individer som lever i vildmarken av vad samlande, jakt och fiske kan ge. De träffas och kan kommunicera så att de förstår varandra. Den ene, låt oss kalla honom A, bjuder den andre, som vi kallar B, på en måltid bestående av fisk som A själv fångat och tillrett. B uppfattar naturligt gesten som en gåva. Vi ser att gåvan är en rättsfigur naturrätten ger oss. Den är sprungen av vårt genetiska behov av föda och av kontakt med andra människor. Då vi bjuds på något blir vi glada och vill bjuda tillbaka vid annat tillfälle. Eller som man också säger "då tillfälle bjuds". Här är det Ödet eller tillfälligheterna eller något annat utanför individen som gör att B uppfattar att nu kan jag bjuda tillbaka.

För att gåvan ska vara meningsfull förutsätts det att A äger något, dvs har en rätt att disponera över något. Den fisk A fångat och som han bjuder B på har A fått en rätt över. Få lär bestrida vad John Locke slog fast att den som i en sådan här situation, som kan kallas ursprunglig, har nedlagt ett arbete på en sak också förvärvat en äganderätt till saken ifråga.

Det nedlagda arbetet blir en sorts brytpunkt i ett rättsligt flöde sådant att det nedlagda arbetet förändrar "sakens" rättsliga karaktär. Något som förändrar en saks rättsliga karaktär är en rättslig disposition. Den rättsliga dispositionen överför en rättighet ifrån en person eller klass av personer till en annan. Fisken i vattnet, hav eller sjö, ägs av ingen såvida inte vattnet ifråga tillhör en mark och det har förståtts, alltså av lagen, att fisken är tillbehör till den fasta egendomen och inte för vem som helst att fiska upp. Vad som utgör en rättighetsöverförande brytpunkt bestäms av lagen. Alltså: lagen är resultet av ett missnöje med sedvanan. Om det är klart att det är arbetet att fånga fisken som förändrar det rättsliga ägandet av fisken och inte ägandet av mark och vattendrag så är det fiskaren som kommer att äga den fisk han fångar. Om det blir luckrativt att fiska kommer markägare att vilja få del av kakan. Fiskande på annans mark innebär ett visst slitage och det kan uppfattas som naturligt att markägare vill ha ersättning för slitaget. Det anses strida mot en naturrättslig princip att tjäna något på annans bekostnad. Markägaren kommer att blockera vägen för fiskarna, kanske både för dem som simmar i hans vattendrag och de som försöker få upp dem därifrån.

Vi ser här hur sunda principer marknadsekonomin bygger på. Det rör sig om ett rättstänkande. Så säger också rättsekonomer att ekonomi, inte minst köp, är dispositioner med rättigheter. Där rättsekonomer eftersträvar en lösning som är bra ur ekonomisk synvinkel breddar utilitaristen kalkylen till att innefatta även andra värden, och vi får av ekonomin ekonomism. Vissa kan ju tillskriva bildningen ett så stort värde att de anser denna vara värd högre energipriser, lägre löner och högre arbetslöshet för akademiker. Vi kan i en kalkyl tillskriva bildning, god miljö, trevnad m m ett ekonomistiskt värde men att här tala om ekonomiska värden blir svårt. Då måste lagstiftaren som normutfärdare ha uppmärksammat avigsidan med att inte tillskriva dessa begrepp ett värde att de på detta viset uppfattade moraliska ansvarssambanden blir så tydlig juridisk lag det är möjligt. En rättsnorm har att peka ut en klass av personer som ansvariga för att bildning förmedlas, god miljö är för handen och att trevnad är ett uppnått tillstånd. I annat fall kommer en dömande instans att utdela den felande en sanktion för normbrottet. Vi ser hur svårt ett sådant samband är att etablera i en rättsnorm. Det får stanna kvar i moralens norm-och ansvarssystem. För klimatfrågan är det annorlunda, också för den del av bildningsfrågan som vi räknar till utbildning.

Ludwig von Mises menade att staten kunde äga och driva företag men att det då blev på marknadens villkor, inte statens. Vi ser hör hur en libertariansk ståndpunkt genast vetter över i socialliberalism av John Stuart Mills slag. Ett företag har ju startats för ett syfte. Pengar åt ägarna är viktigt. En vitvarufabrikant tillverkar och säljer kylskåp för att folk behöver kylskåp och för att ägarna vill tjäna pengar på detta. De som jobbar i företaget vill också tjäna pengar. Är det fråga om ett bristyrke kommer lönen stiga. Om vitvarufabrikanten inte kan få tag i kompetent personal kommer vinsten att bli mindre och till slut vändas till förlust. Att höja lönen blir en investering i möjligheten att få fortsatta marknadsandelar.

Anarkokapitalister påstår att de inte vill ha någon stat. Vi ser att denna attityd är dogmatisk och att den varken harmonierar med Ludwig von Mises uppfattning eller med John Stuart Mills.

Finns inget företag som kan producera energi till företag och hushåll i regionen kommer ett offentligt företag att bildas, antingen i bolagsform eller som ett verk, alltså som en del av den kommunala förvaltningsapparaturen. Den juridiska klassificeringen är av underordnat intresse här. Det överordnade intresset är att kommunen samlar kapital i form av pengar, lokaler, maskiner och personal för att producera och sälja energi. Det är lika rationellt att en kommun agerar så som att den inte motsäger sig privata alternativ som vill producera och sälja energi. När marknaden är stark nog kan kommunen ifråga sälja sitt kraftverk och använda pengarna till annat. Om inte starka skäl talar för motsatsen.

Vi såg då vi diskuterade A och B att dessa naturligt fick ett ägande som kunde få rättsfiguren gåva till följd. Vi ser i exemplet med det kommunala energibolaget (jfr sådant fall i Californien) att offentliga organ kan agera på marknaden. Blott de som hänfallet åt en svårförklarlig dogmatism undgår att se offentliga bolags roll som att tjäna pengar eller andra värden genom ett bolag som kanske inte alltid måste gå med vinst. Vi kommer att tänka på järnvägens utveckling. Många marknader skulle inte ha odlats upp om varje sträcka skulle bära sig själv företagsekonomiskt. Det viktiga var att de var lönsamma samhällsekonomiskt. Om andra företag, privata, går bättre i större utsträckning än vad järnvägen går back är investeringen rättfärdigad för den har ju också positiva sociala konsekvenser för familjer som kan träffas och ungdomar som lättare kan få jobb. Sådant vi kallar ekonomistiskt värden.

Klimatet behöver forskning och inte minst luftrenare. Denna bit är för stor för enskilda företag att själva ta sig an. Det betyder inte att de inte behövs. Tvärtom. Genom upphandling e dyl kommer ju de statliga initiativen att stimulera anläggandet av luftrenare, laddningsstolpar m m som de privata företagen kommer att utföra i praktiken.

Är man socialliberal blir detta tänkande inte problematiskt men anarkoapitalister tycks av sina dogmer förhindrade att ge sitt gillande till offentliga satsningar på forskning och upphandling här, trots att de så lätt skulle kunna försvara sitt avsteg från dogmatismen med att hävda att "det inte skulle behövts om allt varit privat från början men nu har bolagen betalat bolagsskatt och för dessa pengar kan ju staten stimulera miljösatsningar."

Robert Nozick försvarar staten då den är att se som den överlevande skyddssammanslutningen. Nog kan vi anta att Nozick menat att klimatet var ett område för skyddssammanslutningens intresse. Nozick tycks mena att alla tillstånd som är en följd av legetima överlåtelser är rättvisa. Men är inte detta att missa poängen med ett rättviseresonemang? Vi anser väl något orättvist för att det inte finns skäl nog bakom en skillnad. Att förklara att C: fattigdom och ständiga hunger är okej för att C är handikappad är orimligt. Att D fått en hög lön och E en svältlön är inte okej bara för att alla lagar följts. (Kan inte Nozick se fackföreningarna som spontant framkomna skyddssammanslutningen för vissa grupper?)

Om någon halkar och bryter benet, ska man inte hjälpa den skadade upp bara för att trottoaren både var sandad och försedd med skylten "Halka"?

Vi ser återigen att verkligheten gör socialliberaler av oss (och ekologister) MEN att vi mycket väl kan ha ståndpunkten att OM inte de offentliga insatserna behövs, ja, då bör de inte heller utföras. Det tänkandet är strängt taget bara en variation av sanningen att vi bara bör inskränka friheten om vi upplever det nödvändigt.

Om begreppet "ansvar"

Vad menar vi då vi talar om ansvar? Greta Thunberg tycks i sitt korståg mot vuxenvärldens miljöbovar mena att den, de eller någon bör ta sitt ansvar. Gör man inte asvarsstrukturerna klara för sig kanske man inte pekar ut rätt "ansvarig". Vart kommer vi om vi säger: "Ta ert ansvar för klimatet!"? Inte speciellt långt.

Anledningen till detta oklara tillstånd är att vi inte skapat ett samband mellan den normstridiga handlingen "åsamkat miljöskada", "grov", "vanlig" eller "lindrig" sådan, med dels en klass personer som ska ha brutit mot normen, dels med en dömande instans som ådömer den felande en sanktion efter en prövning.

Att vi inte kommit så långt kan naturligtvis bero på att vi här befinner oss på det moraliska ansvarets område, inte på det juridiska.

I vårt moraliska tänkande tycker vi att det är fel att inte ta hand om soporna. Ofta menar man att det är den som skräpar ner som ska städa upp efter sig. Detta är säkert en genetiskt grundad moralisk intuition som modifieras i praktiska situationer då klassen av normutfärdare tycker så. Inom en familj kan man tycka att det är ändamålsenligt att pappan städar upp efter familjen då den haft sina måltider. Mamma lagar mat, pappa städar och de hjälps åt med bakningen. Vi ser ett rättviseresonemang bakom arbetsfördelningen.

Bakom normutfärdandet har vi en mer eller mindre utvecklad uppfattning om verkligheten. Religiösa föreställningar begränsar antalet acceptabla asvarsstrukturer. Vissa religiösa inriktningar gillar inte att människor avbildas i konsten eller att man dricker alkoholhaltiga drycker. Andra inriktningar accepterar alkohol men ställer krav på hur den konsumeras. Många känner sig moraliskt indifferenta kring alkoholen. De anlägger en mer praktisk attityd. Det är fel att dricka så mycket att man inte kan kontrollera sig själv. Man bör undvika att skada andra eller sig själv. De kan anlägga liknande synpunkter på idrott. Det leder väl förr eller senare in på ett moraliskt område men det rör sig inte om ett moraliskt fördömande. Den sanktion de inom sig utdömer då de själva är moralisk domstol kan få formen av en svag rekommendation: "Gör helst inte om det där! Du kan ju skada dig själv eller någon annan och det vill du väl ändå inte!"

Bara för att vi har ett juridiskt förbud har vi inte automatiskt ett moraliskt gillande av detta förbud. En del menar att världsbilden bakom den åberopade klimatnorm som överskridits inte stämmer. Att klimatet kanske ändrats men att det främst beror på att jordaxeln har ändrats eller att jorden i sin bana runt solen just nu kommer lite närmare solen men det kommer så småningom att ändras då jorden snurrat x antal varv till. Jordens bana runt solen är ju inte matematiskt fastställd eller ingraverad i etern.

Vi har ett flertal normativa system som vi försöker harmoniera med varandra. Tänker vi oss att det finns M1, M2,..., Mn individmoraliska normsystem så kommer en del av dessa instämma med den juridiska rätten, det juridiska normsystemet, medan andra inte kommer att göra det.

Vi har naturligtvis inte bara att värdera våra individuella handlingar utan också de olika normsystemen. Vi har att fråga oss vad ett visst utfall kommer att innebära.

Vi kan börja med att begrunda de möjliga marknadsutfallen. Vilket utfall är mest önskvärt? Varför blir inte utfallet just detta? Exempelvis, varför sker så många utsläpp av miljögifter i luft och vattendrag? Det är ju något som skadar både oss själva och andra arter. Ska vi inte väga in andra arters intressen?

"Fångarnas dilemma" kallas som bekant den situation då alla i spelet vill en sak som de vet är bra men ingen utför den då de vet att de slås ut om de agerar själva. Kostnaden blir för stor. Det finns anledning med ett politiskt initiativ.

Det initiativ som tas har till syfte att minska klimatskadan på ett ansvarsfullt sätt. Att bara stoppa utsläppen är inte ansvarsfullt. Då skulle världsekonomin tvärbromsa. Energipriserna skulle stiga så att få hade råd att värma sina hus, kyla sin mat eller belysa sitt arbete. Vad skulle det få för ekonomiska följder? Skulle de ses som miljövänliga? Forskningen skulle inte få pengar för det skulle inte finnas några pengar. Trycker centralbankerna upp nya blir det bara inflation av det hela, ty inte mycket kan produceras miljövänligt utan att tekniken för det först är på plats.

Ekonomin måste fungera och finansiera omställningen till ett hållbart samhälle. Inte bara en miljon nya laddstolpar utan en miljon nya koldioxidrenare. Ny kärnkraft kan det vara nödvändigt att investera i om inte laddstolpar ska vittna om storstilade men förfelade ambitioner.

Om x=z och y=z så är x=y

Folk som är kritiska mot bankerna menar att bankerna orättvist tjänar pengar på att låna ut pengar som skapas vid utlåningstillfället. Dessa kritiker vill ha ett stopp på fractional reserve banking och vissa av dem accepterar inte heller ränta. Det är att tjäna pengar på pengar och därmed förkastligt.

Detta är en felsyn av ganska stora mått. De som äger bankerna är inga fattiglappar. Det är bolag som representerar stora förmögenheter eller privatpersoner som representerar lite mindre förmögenheter, dock fortfarande stora jämfört med ett vanligt hushålls tillgångar.

Om utlåningen upphör kommer de som äger bankerna att placera om sina medel, kanske till andra länder. Den som blir lidande på detta är låntagarna. De som kunnat vara låntagare men inte blev det.

När ett lån beviljas är det inte ur tomma intet pengarna skapas. Det är ett skuldförhållande som ligger bakom. Det är en låntagare som beviljats ett lån för att banken bedömt låntagaren kreditvärdig, dvs förmögen att betala tillbaka lånet. Dessa kreditpengar har en cykel, en livstid. De lånas ut. Mängden pengar expanderar. Men lånet betalas tillbaka och mängden pengar minskar. Nya lån beviljas. Expansion av penningmängden igen då en ny cykel inleds. Osv. Det fina är att för de flesta lånen ska någon form av säkerhet ställas. Kan du inte betala tillbaka kommer du att behöva ta av andra pengar än de som du tjänat eller skulle ha tjänar till följd av lånet om det gick som du tänkt. Du driver kanske en liten rörelse. Får du lånet kan du finansiera ett projekt, kanske att förnya maskinparken så att företaget kan producera mer och effektivare. Också energisnålare. Om ränta inte tillåts minskar penningmängden, relativt om ränta tillåts. Om fractional reserve banking inte tillåts minskar penningmängden relativt det tillstånd då fiatpengar tillåts. Banken får då inte skapa de där 20 % extra pengarna. Tvingas låna ut mindre. Måste höja priset. Det blir svårare finansiera projekt.

Vad har det här med religion att göra? Det relevanta tycks vara vad pengarna används till. Om en säljare medvetet säljer en billig produkt som inte går att använda så kan detta inte rättfärdigas av att priset varit lågt. Köper du en borrmaskin billigt kanske du är en stolt innehavare av en borrmaskin en tid. Du menar att borrmaskinen står för ett värde. Det att kunna nyttjas om den behövs. När du väl ska bruka borrmaskinen och den inte fungerar så vet du att du närde en falsk föreställning. Borrmaskinen hade inte något värde. Den var billig men det hade varit bättre för dig att spara pengarna och köpa en riktig när du sparat tillräckligt med pengar.

Detta fall har inte med ränta att göra men lär väl falla under normen att välja rätt mått och vikt om Koranen ska användas som ledstjärna.

Reflektionerna kring kreditskapande, att kreditpengarna är uppbundna till en ökning av varu- och tjänsteproduktionen, ger oss en fingervisning om att kreditsektorn inte bör behandlas så att den inte kan leda till finansiering av nya projekt med nya pengar!!! Ska vi omfördela vad vi redan har blir det svåra prioriteringar att göra som fördyrar produktionen eller omöjliggör den.

Det att man inte ska tjäna pengar på pengar kan vara ett omdöme fällt alltför tidigt och utan att se vad pengarna används till. Om en företagare tar ett lån eller har en löpande kredit är syftet att kunna hålla en önskad produktion. Företagaren vill inte omdisponera sina medel för att få pengar via en försäljning utan föredrar att låna. Visserligen mot ränta. Men räntan ska inte ses isolerad. Den balanseras av att företagaren kan utöka produktionen med lånet och uppvägs än mer av att företagaren inte behövt minska sina tillgångar genom försäljning.

En försäljning för att finansiera ett nytt projekt försvagar företagarens kapitalbas med följd att kreditvärdigheten sjunker. Lånet förstärker företagarens position. Kan det ses som förkastligt att ta ett lån mot ränta? Inte om vi har det här fallet för ögonen.

Lånet ska ses i samband med vad det finansierar. Om företaget kan producera mer på kortare tid och göra av med mindre energi kan styckpriset på de producerade varorna bli lägre än förut eller hålla en högre standard. Detta måste rättfärdiga räntan. Det är inte den ränta som avses med det teokratiska förbudet.

Om en bank köper ett hus och säljer det till dig i små portioner tar banken inte ränta. Men nog lär den ta betalt! Det vore konstigt annars.

Den relevanta likheten mellan att låna pengar till ett hus och amortera av å ena sidan och att köpa andelar av huset från en bank å den andra gör att man kan säga att det är samma sak fast uttryckt annorlunda. Äganderätten kan inskränkas av lag och avtal. Pantbrev satta som säkerhet för bolånet kan vi kalla för x, tillsammans med lånet förstås, och avbetalning utan ränta av ett hus som banken köpt för att du sedan gradvis ska köpa det portionsvis kallar vi y.

Vi ser likheten mellan x och y. Vi ser att ett objekt ska nyttjas som bostad och att du som boende ska få hjälp av banken för att finansiera köpet av din nya bostad. Detta kallar vi z. Nu ser vi att x=z och att y=z och följaktligen att x=y.

Vissa drar slutsatsen att båda ska förbjudas. Varför? Varför skulle Gud vilja försvåra finansiering av bostadsköp?

När det gäller spekulation som att ta ett lån för att köpa bostäder och sedan sälja paketet vidare för att göra vinst så är detta att förkasta om det inte är transparent. Men även en bank som inte tar ränta skulle kunna sälja hus som håller på att avbetalas portionsvis utan ränta. Får banken problem med ekonomin kanske den tvingas till det. Då kan vi inte klassa det som en spekulationsaffär.

Ser vi sufismen som islams inre sida (finns också i en form som transcenderar religionernas skal) kan vi kanske se socialliberalismen som kristendomens yttre sida. Den sociala liberalismen skiljer sig ifrån den klassiska liberalismen genom att den balanserar kapitalismens avigsidor med ett socialt skyddsnät. Vi ser här hur det att man betalar skatt som finansierar social verksamhet upphäver behovet av att ge zakat, speciellt som ekonomin fungerar bättre om det blir lättare att finansiera projekt. Det är sådana projekt som gör att dina föräldrar fått jobb.

Både kristna och muslimer bör se socialliberalismen som en kraft att hålla sig väl med då den möjliggör harmonisk samlevnad mellan troende av olika inriktning. Om någon inte kommit till tro, bör det inte få vara den individens privatsak? På det viset får religionen extra djup och principen att det inte får finnas tvång i trosfrågor efterlevs.

Ekvivalenta religiösa positioner

Mitt sökande har lett mig allt närmare Baha'i. Att jag inte formellt går med beror inte på en rädsla att de inte vill ha mig utan på att Baha'u'llah skrivit så mycket att jag inte kan överblicka innehållet. Finns där något jag inte gillar? Kan inte uteslutas. Då är det bättre att stå utanför samfundsbildningen för att inta en friare ställning. Har man därtill sedan det första levnadsåret tillhört Svenska Kyrkan är det ett stort steg att inte bara byta kyrka utan också religion. Jag är dock inte kyrklig, tror helt enkelt inte att Gud bryr sig så mycket om man går i kyrkan eller inte. Det är förstås bra att möjligheten finns. Kyrkan betyder något fast man inte går dit regelbundet.  Jag sympatiserar med mycket, inte minst med den katolska socialläran. Allt i livet får inte vara rå kapitalism. En human kapitalism är gagnelig för hela mänskligheten. Att ekonomerna räknar med informerade val som betydelsefulla indikerar att utbildning är viktig. Den är kanske inte företagsekonomiskt lönsam för utbildningsanstalten ifråga men den är det samhällsekonomiskt. Den gör människor produktivare och effektivare. Utbildning betyder också något för människan på fritiden. Utbildning lönar sig således både ur ett ekonomiskt och ur ett ekonomistiskt perspektiv.

Med mer utbildning förändras synen på religionen för många. En del svar religionerna gett upplevs inte längre lika övertygande. Jesus upplevs som en klok lärare, guide, coach. Men Gud som blivit människa, spikats på korset för att sedan uppstå för att döma en värld han en gång skapat innan han blev människa, nej, det scenariot övertygar inte längre många av de belästa. Det är inte så att de måste vända religionen ryggen. De vill bara veta fortsättningen på sagan.

Kommer inte Himmelriket, det som Jesus profeterade om? Vilka kriterier ska uppfyllas för att vi ska kunna säga att Messias kommit tillbaka? Har inte Baha'u'llah uppfyllt dem?

Det hävdas från vissa kristna att det inte märktes över hela världen att Baha'u'llah verkade på jorden. Det är för det första inte sant då flera statsledare adresserades i brev författade av Baha'u'llah, för det andra var det bara ett litet fåtal, jämfört med idag, av mänskligheten som på Jesu tid som märkte av Jesus och hans verk. Det spreds av apostlarna och deras medarbetare under en lång tid innan man kunde tala med större säkerhet om att Jesus var Messias.

Studerar man religionerna och det mönster de tecknar kan man då man konstaterar frukterna av Jesu mission knappast förneka att han var Messias. Han var en Messias av flera. Kung David var en annan. Baha'u'llah måste ses som en Messias efter Jesus, en som fört arbetet vidare.

Det borde vara möjligt att se Baha'u'llah och Baha'i som en esoterisk lära möjlig att förena med exoteriska religioner, kristendom och islam. Då kan man se Baha'i, kristendom med esoterisk Baha'i och islam med esoterisk Baha'i som ekvivalenta. De kan stå för samma trosföreställningar och försvara samma samhällsstruktur.

Vilket är bäst: att leva i ett sekulärt samhälle där var och en själv få välja religion eller att leva låt oss säga i ett liberalt muslimskt samhälle? Om det muslimska samhället accepterar andra religioner mot att de betalar en särskild skatt istället för att göra värplikt kan denna form ses som ekvivalent med den sekulära samhällsform som accepterar individens val.

Dock ligger det en fara i att inte ha valfriheten som högsta princip. Diskussioner om än det ena än det andra kan strypas just för att människor kanske inte vågar säga sin mening. I ett liberalt samhälle får alla säga sin mening och det finns en katalog av mänskliga rättigheter som skyddar samhällets invånare från övergrepp, både sådana begågna av andra människor och sådana begångna av staten. Det liberala samhället ger både kristna och muslimer rätten att propagera för sin tro och att granska andras trosföreställningar. Det bör givetvis ske på ett respektfullt sätt. Demokratin sätter samtalet högt. Dialogen. Debatten. Här lurar också faror bestående av populism. Vad är saklig kritik, berättigad att framföra, och vad är medvetna lögner och halvsanningar ämnade att kullkasta den bestående demokratiska ordningen?

Då religionerna stakar ut principer för hela samhället medan liberalismen inte påstås vara Guds ord känns det ibland frestande att se Adam Smith och John Stuart Mill som profeter med en uppgift från den Gud som vill förbättra världen, en uppgift att i samverkan med troende och andra som vill väl lära människor leva i ett samhälle som kan möjliggöra både materiell utveckling och andlig sådan.

Samvetets moraliska domstol

Sigmund Freuds modell av människans psyke är en fruktbar utgångspunkt för moralfilosofiska utblickar. Moraliska ställningstaganden görs ju av oss människor på ett sådant sätt att psyket är involverat. Detta psyke kan inte vara frikopplat från biologin då människokroppen är biologisk. Vad vi förnimmer med kroppen fysiskt, alltså taktilt, eller via uppfångade vågor bearbetade av hörsel- och synorganen får oss att reagera. Stimuli leder till respons.

När vi lever i samhället tar vi hela tiden emot intryck som processas. Jag kan inte se det som stridande mot en marknadsvänlig inställning att bejaka Samvetets eller Överjagets dom: "Ändra det sätt du lever på för du mår inte bra av det!"

Om denna dom tvingar Jaget till andra handlingar än vad Detet vill, så är det ett individuellt domslut. Vi som tror att rätten är lagd som ett frö inom människan, ett frö som vattnat av utbildning och uppfostran slår ut till en ansvarstagande människa, vi ser det som rimligt att vi består av olika delar som kan beskrivas så som Freud, Jung och andra gjorde det (vi ser likheter med yogavetenskapens begreppsbildning här fast applicerat på psyket och inte hela kroppen).

Nog måste vi beundra människor som säger nej till statusjakt och jäkt för att nöja sig med mindre materiella tillgångar, på det viset möjliggöra en personlig växt mot djupet i tillvaron! Vi ser att bakom Jaget/Egot finns Överjaget/Självet och djupare än så ett kollektivt undermedvetet. Ännu djupare inom oss: Gud!

Det är den alkemiska andliga reningsprocessens syfte att frigöra oss ifrån själviska begär, avund, elakhet, negativitet för att istället nå ödmjukhet, visdom, en kärleksfull inställning som transcenderar alla gränser för att nå tillvarons innersta där också ursprung och mål står att finna. Renas vi av sufins väg eller någon ekvivalent alkemiska reningsprocess väntar oss harmoni bortom jordelivet. Vi har gjort oss av med det "brus" som skulle stört vårt uppgående i det Enas innersta energifält. Istället för en ljuv dröm efter den jordiska döden får vi då en mardröm, ett helvete vår egen obstinata egenkärlek producerat. Då väntar ett reningsbad innan uppgåendet i Gud. Vi behöver religionernas texter för att få fattbara bilder över detta som vi blott via mystiska upplevelser och logiska slutledningar kan få en uppfattning om utöver de aningar den inplanterade rätten inom oss skapar och som blir starkare och starkare ju mer vi vattnar det med visdomens underbara vatten.

Vi kan behöva gå från rikedom till lite sparsammare ekonomiska förhållanden för att lära oss att livet inte bara handlar om den egna karriären eller det egna huset. Vi behöver vidga våra vyer.

Men det handlar inte om att motsätta sig företagande! Som om nu företagare vore en enhetlig grupp och företagande en enkelt definierbar verksamhetsform!

Vi har att vandra visdomens väg. Vissa hoppar av ekorrhjulet tidigt, andra senare. Men ekorrhjulet snurrar vidare. Det är en del av den mänskliga naturen att ekorrhjulet snurrar vidare.

Att A vill hoppa av ekorrhjulet och kanske sluta göra affärer för att leva ett mer meningsfullt liv, är inget vi bör förfasa oss över. Är man den minsta smula anhängare av rätten att göra egna val bör man respektera A:s val. Du är en annan individ och bör göra andra val, egna val.

Det att vissa inte gillar egoism och spekulation när det får för allvarliga former, då hus och banker placeras på brädet för att göra en kortsiktig vinst istället för att bygga långsiktigt i realekonomin, detta måste inte få bokförläggare exempelvis att motsätta sig ståndpunkten. De är företagare och bör vara stolta över sina produkter. De kan säga: "Tanken bakom vårt företagande är att upplysa och förnöja människor. Då kommer deras val på marknaden att bli mer informerade." (De har därtill publicerat direkt marknadsfientlig litteratur som uppmanat till våld mot samhällsorgan.)

Om några skulle sluta vara företagare så får andra större marknadsandelar. Vem är emot företagande? Vi kan inte klara oss utan företag och företagare. Många verksamhetsformer är vad jag kallat" beroende företag" i ett annat inlägg. Dessa är också viktiga. Den kommunala simhallens företagsekonomiska resultat kan vara negativt men det samhällsekonomiska resultatet positivt så att det finns skäl att driva simhallen vidare. Folk får motion, bättre kondition och kan göra något som inte gör allt för stora hål i plånboken. Då blir de bättre på arbetsplatsen och orkar sortera hushållssoporna.

Vi kan komma till slutsatsen att riktiga marknadsvänner bör bejaka att en kommunal simhall kan finnas och att allt inte prissättes på samma sätt som gurkor och tomater. Den riktige marknadsvännen accepterar och högaktar individer som inte längre vill arbeta för att tjäna mycket pengar utan väljer annat som de tycker ger dem mer av andra värden än ekonomiska. Detta är ekonomism och utilitarism.

Även om du själv hoppat av en verksamhet som företagare menar du inte att alla andra också ska göra det. Bara för att du värnar om vården och vill att pengar ska gå dit istället för att växlas till godis och snask måste du inte vara emot den beundransvärda och ädla gärning den gör som producerar goda chokladpraliner  och chokladkakor som forskningen visat höjer vår intelligens.

Är Jesus Gud?

Det är idag angelägnare än någonsin att religionernas olika företrädare förstår varandra. Muslimer och kristna bör försöka se det som enar deras religioner och sedan förklara skillnaderna.

Muslimer har av kristna ansetts bortom räddning, och alltså ett evigt liv i Paradiset, bara för att de inte trott att Jesus är Gud. Man har inte från kristet håll hävdat att "De kommer inte i Herrens närhet men det finns avskilda platser i Paradisets utkant där de kan husera med möjlighet att komma i Herrens närhet den dag de tror att Jesus är Gud." Istället har de anvisas till helvetets svavelosande lågor för all framtid. Dit har muslimer förpassat kristna som sätter någon vid Guds sida. Det är avgudadyrkan, mångguderi.

Vi ser en fara i att tala om dessa saker utan att klargöra vad vi menar med" Gud", "Paradiset"  och "Helvetet" . De två sista begreppen ska kanske mer ses som tillstånd än platser. Då blir de svavelosande lågorna att se som metaforer. Likadant med Paradisets fröjder. Det är ett språk nyttjat för att beskriva det mystiska bortom RumTiden.

Det är här nyckeln till förståelse bör sökas. Om man nu inte vill söka i sufismens källor där djupet finns. Sufismens spränger religionsgränserna. Baha'i  är en slags sammanfattning av sufismens och en ram som ordnar de tidigare religionerna i ett system som riktar dem mot framtiden. Då ser vi att Messias fortfarande har något att säga oss. Kung David var Messias. Han hade en uppgift som formade framtiden. Jesus var Messias och hade en uppgift som formade framtiden. Baha'u'llah är Messias med ett budskap om folkens broderskap (eller kanske bättre att säga i vår tid: syskonskap).

Det går att se kristendomen som en logisk följd av judendomen och Baha'i faith som en logisk följd av shiaislam.

Islams uppkomst kan ses som en opposition mot att Jesus förklarats vara Gud, uppenbart en följd av att det var så romarna kom att betrakta sina kejsare (och så hade farao betraktats). Läser man vad Jesus har sagt gör han en klar skillnad mellan Gud och sig själv. Att Jesus sa att han och Fadern var ett betyder inte att Jesus var Gud. Jesus var av samma ande eftersom han, likt alla andra, är ett utflöde av den ursprungliga gudomliga energi vi kallar Gud och Gud Fader. Då Jesus är en del av den ordningsskapande kraft som gör Guds vilja kan man säga att han representerar Gud i vårt skikt av materialiseringsfältet, dvs av det den ursprungliga gudomliga energin utflödat (en predistinerad världsordning med vissa möjligheter till fria val skulle man kanske säga om man förstod allt på ett djupare plan).

Att Jesus på det sättet är Guds ord i kött kan rättfärdiga att han kallas Guds son. Nyktert borde vi undvika att kalla honom Gud. Jag tror inte att Jesus skapade världen. Han föddes i den med en gudomlig vision att fylla. Kallas han "Gud" borde de kristna kunna säga att så skulle man också kunna kalla Muhammad - om man utvecklade en sådan teologi. Vi kan se en islamsk treenighetsläran som hävdar att Gud Fader, Gabriel och Muhammad är en treenighet. Man kan. Men bör inte. Istället bör vi granska vad det innebär att vara Messias och uppmärksamma att Jesus har den rollen enligt både muslimer och kristna. Jesus ska döma de troende på Domens dag enligt sura 4 i Koranen. Då är det väsentligt för alla att ta reda på Jesu sinnelag eftersom det är Jesus som ska döma. Också att studera Koranen som också är Guds ord och följaktligen en lagbok för Jesus att använda sig av på Domens dag, vid sidan av andra rättskällor. Detta är åtminstone teologin som också förutser krig och konflikter.

Lyssnar vi på Messias kan existensen för oss människor ordnas på ett fredligare sätt. Kan vi bortse ifrån det sista steget som logiskt följer på de stora religionerna? Har vi råd att bortse ifrån Baha'u'llah?