Det talas ofta, speciellt från vänsterhåll, om vikten av anställningstrygghet. Och visst kan vi väl var och en hålla med om att det tycks konstigt att en gammal trotjänare sparkas medan en nyligen anställd får arbeta kvar. Detta tycks strida mot all moral. Dock är det inte alltid det är så enkelt. Den nyanställde kan ju vara en som är utbildad med allt det nya som fordras för jobbet medan den som arbetat länge inte har dessa nya kunskaper i bagaget. Hur många år måste det vara till ålderspensionen för att det ska te sig rimligare att låta den som arbetat länge i företaget gå? Det är en person som då inte längre betraktas som "en gammal trotjänare" utan som någon med förlegade kunskaper. På arbetsmarknaden behöver vederbörande individ ("hen") stöd, inte minst av utbildningsmässigt slag för att åter kunna göra sig gällande på arbetsmarknaden.
Nå, vi kan acceptera den moraliska ståndpunkten att den som arbetat länge bör få ha en rätt att stanna kvar. Men hur pass kan denna rätt göra sig gällande mot någon som inte har arbetat mindre med arbetsuppgiften utan kanske betydligt längre - låt vara hos en annan arbetsgivare?
Vi kan enkelt tänka oss en man som flyttar till en ny ort för att hans hustru, som tidigare varit arbetslös, där fått ett arbete. Mannen söker ett jobb och får det. Med sig har han en lång erfarenhet av det slags arbete han anställts för av sin nye arbetsgivare.
Plötsligt krymper orderboken! Ska "Först in-sist ut" eller "sist in-först ut" gälla kommer den här mannen att bli arbetslös. Men om det nu fanns starka moraliska skäl att låta trotjänaren arbeta kvar borde man kunna se denne också som en trotjänare. Visserligen har han bytt arbetsgivare och arbetsplats. Fråga: Ska man inte få göra det? Vad händer med ett samhälle och en ekonomi som inte låter folk flytta på sig? Kommer det att leda till ekonomisk tillväxt och fler jobb? Är det den mest moraliska positionen att säga "Flyttar du förlorar du jobbet!".
Vi ser att det hela inte är så enkelt som det först tycktes vara.
