måndag 30 juni 2014

Skolan, staten och närhetsprincipen

Nästan så fort man slår på radion rapporteras det om en politiker som kräver ett förstatligande av skolan. Man menar att det är den kommunaliserade skolan som är problemet.

Så då är frågan om allt skulle bli så mycket bättre om skolan förstatligades!

En del frågor inställer sig:

1) Är det inte staten som fastställer läroplaner och andra mål som skolorna ska uppfylla?

2) Kommer staten att vara den aktör som är närmast eleverna?

3) Ska också friskolorna förstatligas?

Det räcker med att besvara den sista frågan (3) för att förstå hur dumt det är att tala om att förstatliga skolan! Det är i vart fall inget som passar bra i munnen på en liberal politiker, möjligtvis på en vänsterpolitiker som inte vill ha några friskolor alls. Vad jag förstår accepterar vänsterpartiet friskolor, åtminstone om de går med förlust eller på andra sätt underlåter att ge vinst till ägarna. Friskolorna kommer väl med all sannolikhet finnas även i framtiden och då man accepterar att dessa ägs av privata intressen måste man väl ändå inse att statens uppgift rör frågan (1) ovan, samt att utöva kontroll av skolan.

Alla skolor kan inte vara privata. Då är det väl naturligt att det är de som ute i de olika kommunerna har överblick över behovet av undervisning som också ansvarar för att etablera de skolor som behövs. Alltså att de icke privata grundskorna är kommunala.

Vill regionerna starta skolor bör detta givetvis kunna ske. Inte minst tänkbart då det gäller gymnasial utbildning.

Staten har viktiga roller då det gäller att ställa upp mål och att kontrollera samt i uppgiften att se till att skolpengen fungerar. Detta borde vara tillräckliga uppgifter för staten.