Skolan, staten och närhetsprincipen

Nästan så fort man slår på radion rapporteras det om en politiker som kräver ett förstatligande av skolan. Man menar att det är den kommunaliserade skolan som är problemet.

Så då är frågan om allt skulle bli så mycket bättre om skolan förstatligades!

En del frågor inställer sig:

1) Är det inte staten som fastställer läroplaner och andra mål som skolorna ska uppfylla?

2) Kommer staten att vara den aktör som är närmast eleverna?

3) Ska också friskolorna förstatligas?

Det räcker med att besvara den sista frågan (3) för att förstå hur dumt det är att tala om att förstatliga skolan! Det är i vart fall inget som passar bra i munnen på en liberal politiker, möjligtvis på en vänsterpolitiker som inte vill ha några friskolor alls. Vad jag förstår accepterar vänsterpartiet friskolor, åtminstone om de går med förlust eller på andra sätt underlåter att ge vinst till ägarna. Friskolorna kommer väl med all sannolikhet finnas även i framtiden och då man accepterar att dessa ägs av privata intressen måste man väl ändå inse att statens uppgift rör frågan (1) ovan, samt att utöva kontroll av skolan.

Alla skolor kan inte vara privata. Då är det väl naturligt att det är de som ute i de olika kommunerna har överblick över behovet av undervisning som också ansvarar för att etablera de skolor som behövs. Alltså att de icke privata grundskorna är kommunala.

Vill regionerna starta skolor bör detta givetvis kunna ske. Inte minst tänkbart då det gäller gymnasial utbildning.

Staten har viktiga roller då det gäller att ställa upp mål och att kontrollera samt i uppgiften att se till att skolpengen fungerar. Detta borde vara tillräckliga uppgifter för staten.

Är en fastighetsskatt bästa lösningen?

För att motarbeta både en eventuell bostadsbubbla och en stegrad skuldsättning föreslår vissa en fastighetsskatt. En sådan skulle få ner priserna och därmed lånebehovet.

Jo, kan man tänka. Den effekten skulle mycket väl kunna uppstå. Men är det mindre pengar för folket man eftersträvar kan ju många andra vägar väljas framför att införa en fastighetsskatt. Förr eller senare kommer det dock betyda att företagen, och därmed jobben, blir lidande.

Är det inte bättre att fråga sig varför bostadspriserna stiger? Den verkliga orsaken till att bostadspriserna stiger i Stockholmstrakten är ju inte frånvaron av en fastighetsskatt. Om det antingen byggdes mer eller om intresset för att bo i Stockholmsområdet minskade (på grund av att det blev lättare att få jobb på andra håll i landet), så skulle priskurvan vända nedåt i Stockholmsregionen. Det är denna fråga som rimligen bör adresseras av de ansvariga. Att få ner priset medelst en skatt kan inte vara den rätta vägen att gå.

Är det en vettig strategi att få ner priserna för att folk får mindre att leva för? Borde inte priset gå ner för att utbudet blir större?

Ekonomins drivkrafter

Vad är det som driver ekonomin? Vilka är de drivkrafter som får företag och hushåll att fatta beslut, göra val, med ekonomiska konsekvenser?

Vissa talar om vår ekonomi som en skulddriven ekonomi. Detta vill man ha ett slut på. Med mindre pengar i omlopp ska skulderna minska.

Låt oss stanna till ett tag och tänka efter: Är vår ekonomi verkligen skulddriven? Är det skulderna som gör att folk startar företag och sedan betalar tillbaka lån, startar nya projekt för att betala räntor m m?

Sanningen torde vara att det är våra behov som styr ekonomin. Skulderna kommer då vi vill tillgodose våra behov, äkta eller inte. Om vi inte begär saker och ting kommer vi inte att låna för att få tillgång till dem.

Avskaffar vi skulderna kommer penningmängden att minska. Med mindre mängd pengar i omlopp blir det färre köp. Vad är det mer än skulderna som kommer att minska? Eller tror man att man kan ta bort en kofot i ett arbete utan att också minska värdet av arbetet?

Vår ökade insikt i miljöfrågor, t ex kring utsläpp och resursåtgång, har fått allt fler att handla ekologiskt och fair trade. Mer behöver göras för att de behov som styr ekonomin ska vara de som är långsiktigt hållbara. Det säger sig självt att om var och en bara tänker på sina egna behov och är oinformerad om mycket i samhället så riskerar summan av våra val att bli av destruktivt slag. Inte bara i form av att vi lättvindigt lånar till en konsumtion vi kanske kan klara oss utan och därför ökar skuldberget utan också för att miljöskulden på det viset kommer att öka.

Med en större grad av insikter kommer miljöskulden kunna minska och de långsiktiga överlevnadsbehoven att få större tyngd som drivkrafter i ekonomin. Men vill vi att samhället ska vara fritt kommer vi även i fortsättningen ha en ekonomi som drivs av vad folk önskar sig. I detta sammanhang är krediter som avbetalning och lån att se som högst naturliga företeelser, låt vara att vi inte önskar att de ska bli av en sådan storlek att de blir svåra att betala tillbaka.

Att inte kreditgivare kräver att fastighetsägare amorterar av tagna lån är att se som något balanserandes på gränsen för en anständig kreditgivning, då det ju är ett sådant här agerande som riskerar systemets trovärdighet och gör att fastigheterna åter igen ses som en problemfaktor i ekonomin. Skandal att det ska behövas statliga regler för att kreditgivare ska få låntagare att amortera av lånen!!! Därmed inte sagt att de ska betalas tillbaka i rask takt.

Pengar är biljetter

Finns det någon som beklagar sig över att en biljettautomat skapar biljetter ur ingenting efter några knapptryckningar? Nej, vi förstår alla att det är någon som vill ha biljetten. Att den person vi kallar "kund" är ena parten i ett avtalsförhållande och att biljetten representerar en rätt att exempelvis färdas på ett tåg under en viss tid och sträcka. Biljettautomaten har någon konstruerat för ändamålet.

På samma sätt skapas pengar av banker vid kreditgivning då en låntagare ingått ett avtal med banken. Om det är redan existerande pengar som lånas ut eller tekniskt sett nyskapade är av underordnat, formellt intresse. Det är en del av "biljettautomaten" som skapats för att förse företag och hushåll med allmänna biljetter. Med dessa allmänna biljetter kan vi få andra ting. Med ett abstrakt bytesvärde kan vi erhålla ett konkret bytesvärde, eller som rättsekonomerna säger, förvärva rättigheter. Pengarnas funktion enligt rättsekonomin är främst att omfördela rättigheter. Vill du ha en apelsin måste du förvärva rättigheten till apelsinen, ty i annat fall gör du dig skyldig till snatteri, olovligt förfogande eller egenmäktigt förfarande, allt beroende på vad du olovligt gjort med apelsinen. Rättigheten till apelsinen innehas av frukthandlaren du handlar hos.

En biljett har ett instrumentellt värde. Den är ett medel för något annat än sig själv. Så förhåller det sig också med penningen. Visserligen kan en Joakim von Anka se en tjusning i att samla pengar i hög, men även för honom måste värdet i detta ligga i tanken på allt han kan göra med dessa pengar, dvs tjusningen ligger i penningens potentialitet, vad du kan få eller göra med pengarna. Den som sparar dem har dem kvar och kan då glädjas en längre tid av denna potentialitet än den kan som snabbt omsätter pengarna till något konkret, alltså använder penningen som en biljett för något annat, för ett konkret bytesvärde.

Det är viktigt, har inte minst Milton Friedman lärt oss, att upprätthålla en balans mellan penningmängd och mängden producerade varor och tjänster i omsättning. Det är denna balans som är viktig att värna. Och naturligtvis att inte försvaga det egna kapitalet i förhållande till det lånade. Att pengarna inte funnits innan lånet är en teknisk sak. När nu pengar representeras av siffror på konton i elektronisk form i så väldigt stor utsträckning ter det sig konstigt att fordra att dessa siffror tvunget ska ha funnits tidigare, när alla ändå vet att banker och andra långivare har värden som motsvarar dessa summor. En del av denna värdesumma representeras av värdet av bankens eget arbete. Juridiskt kan detta få ett uttryck i att en bank äger andelar i en annan (istället för att äga guld) eller i en bankirfirma eller annan finansiell verksamhet.

Är tillgångar ingenting?

Lika lite som en köpman under Brygges och Antwerpens storhetstider som marknader kunde få kredit utan att ha tillgångar kan en bank ge kredit utan att ha tillgångar. Den formella, rent tekniska aspekten, hur pengar skapas av en bank medelst noteringar av siffror på ett konto får inte lura oss till att tro att banken har en övernaturlig förmåga att skapa pengar ur ingenting. Det är bankens tillgångar och arbetsförmåga som är det någonting ur vilket penningen skapas tillsammans med kreditförhållandet mellan långivare och låntagare, medförandes en förpliktelse för låntagaren att betala tillbaka lånet till långivaren plus eventuell ränta.

Hur kan man mot denna bakgrund säga att pengarna skapas ur ingenting? Juridiskt utgör bankens lån till kunden en fordran. Denna ska bokföras som en tillgång.

Om Jonathan Koppars Bravader

I avsaknad av spaltutrymme i tidningarna har jag här att meddela att mitt versepos Jonathan Koppars Bravader är att se som inte helt avslutat i mer än en mening. Det är sant att slutet ännu inte är på plats. Men det är också sant att jag vill bearbeta många av dikterna på ett sådant sätt att berättelsen dels blir lättare att läsa, dels blir rikare på innehåll. Versens längd måste breddas och en variation mellan olika versformer kan göra att det blir en intressantare historia att läsa.

Nu vet jag inte om jag någonsin får energi över till detta projekt. Det är ingen form av litteratur som jag tror kan dra till sig så många läsare i vår tid där man kanske hellre läser teknik.

Guld och fast egendom

De som idag vill koppla penningen till guldet i en tro att man på det viset ska säkra ekonomin gör ett fel analogt med de som trodde att investeringar i fast egendom var säkra investeringar. De blev snopna när det visade sig att lös egendom kunde få ett mycket högre värde än fastigheter. Vi kan jämföra en tavla av en känd konstnär som kostar flera miljoner dollar med en fastighet i ödebygden. Den som tror att fastigheten med sitt tillbehör huset måste vara värt mycket mer än tavlan bara för att tavlan kan hänga på en vägg i huset har fel.

Att tro att man kan vinna något med att koppla penningen till guldet är som att tro att guldet skulle ha ett absolut värde och att bankerna inte skulle ha andra tillgångar, tillgångar som har ett högre värde än guld och som ska tas med i beräkningen då man påstår att bankerna ur tomma intet skapar pengar medelst kreditgivning. Det de lånar ut och som de sedan fordrar vägs upp av olika slags tillgångar. Att alla lån inte kan lösas in samtidigt och pengar betalas ut inses väl lätt av den som inser att här måste företag säljas, men det är ju ändå inte detta scenario som det handlar om i verkligheten.

Det väsentliga måste vara att hålla en balans mellan eget och främmande kapital sådant att det relativa priset på det främmande kapitalet inte stiger.

Ska vi fästa vikt vid guld och silver i handeln kommer naturligtvis priset på guld och silver att stiga. Men om folk senare vill ha tillgångar i annat än guld och silver måste de sälja guld och silver. Ett ökat utbud och en minskad efterfrågan betyder ett fallande pris. Att klistra fast penningen i denna cirkus är inte bra. Guld kan finnas som en reserv för att nyttjas för att stödja penningen men inte för att binda fast den. Oavsett kopplingen mynt-sedel-guld kommer det ju vara en försäkring med guldtackor i Riksbankens valv, eller om det nu är i EU-bankens.

Motsägelsefullt tänkande

Bankernas kritiker gör sig ibland skyldiga till ett motsägelsefullt tänkande. Först gör de sak av den enorma skuldsättningen. Den är naturligtvis bankernas fel. Sedan påpekas sakligt att småföretagen saknar de större företagens finansieringsmöjligheter. Det påstås till och med att småföretagen lever med ett ständigt finansieringsbehov. Att de inte gör samma bedömningar som bankerna.

Vi får veta att alla banker tänker på ett sätt och att alla småföretagare tänker på ett annat.

Vi kan dra slutsatsen, en som kan tyckas förvånande då man läst vad bankernas kritiker hävt ur sig på Facebook, att man önskar en generösare kreditgivning av bankerna. Man vill att bankerna i större utsträckning idag ska låna ut till småföretag.

Men hur blir det då med skuldsättningen? Hur blir det då med risken för ekonomiska kriser?

Kommer inte just ett sådant "skapande av pengar ur luft" innebära en risk för bubbelbildningar, dvs att så mycket kapital kommer ut på marknaden (småföretagen är ju många och de påstås vara konstant underfinansierade) att marknaden först tror att här är det goda tider, men att det senare visar sig att prognoserna varit för generösa och att många inte klarar betala tillbaka lånen?

Det lär med andra ord finnas skäl bakom bankernas inställning. Varför skulle man kunna tala om just "bankernas inställning" i singularis om det inte ur ett kreditgivarperspektiv ter sig vanskligt med en viss typ av lån, mindre vanskligt med andra? Vi vet sedan länge att dessa småföretag är belånade. Att öka belåningen än mer är att öka lånekostnaden för det egna kapitalet. Detta vore i sig nog att mana till försiktighet. Lånen ska betalas tillbaka. Finns det inte efterfrågan på marknaden kommer folk att luras till att tro något annat om bankerna är generösa med utlåningen bara för att den som ansöker om en kredit är en småföretagare.

Bankerna är just banker och det finns därtill möjlighet att låna av andra än banker. Det finns också alternativet att öka mängden eget kapital i rörelsen genom att släppa in en medbolagsman.

Det är alltså både ett fel att skylla bankerna för den stora skuldsättningen och att kräva att bankerna ska vara generösare med krediter till småföretagare. På en fri marknad med konkurrens mellan olika kreditgivare kommer de kreditvärdiga alternativen kunna hitta en långivare, åtminstone om man först sett till att verkligen bli kreditvärdig, exempelvis genom att förstärka det egna kapitalet i företagen (något som kanske medelst en utvidgning av rörelsen, men också på annat sätt, naturligtvis).