Det finns, har jag noterat, grupper på Facebook som vänder sig emot bankerna. Man vill att dessa ska arbeta för självkostnadspris och ondgör sig över att bankerna går bra.
En fråga som genast infinner sig är: Varför ska bankerna förvandlas till någon sorts ideell verksamhet, när det exempelvis är accepterat att bönder tjänar pengar på att producera grödor för vår mathållning. (Nå, bönderna själva menar kanske att det är andra, mellanhänder, som tar hand om vinsterna...)
Finner man att bankerna gör ett gott arbete kanske den negativa synen på dem försvinner. Då blir det kanske acceptabelt att banker på ett eller annat sätt tar betalt för sitt arbete.
Det finns dock alternativ för den som inte gillar de vanliga bankerna. Vi har exempelvis JAK-medlemsbanken som ett av dessa alternativ. Dock har man påtalat det tråkiga i att behöva spara räntefritt i banken under flera år för ett belopp som motsvarar det man lånat. Att binda sina pengar under flera år utan att vinna något på sparandet ter sig ofördelaktigt. Det tycks vara ett alternativ man väljer om man av ideologiska skäl vänder sig emot att ha något med vanliga banker att göra.
Bankfienderna ondgör sig över att dessa trollar fram pengar ur intet. Man gör också sak över hur mycket pengar det finns i den finansiella sektorn. Saken framställs som om det är vanliga människor som sitter fångade i bankernas klistriga nät, medan några smartingar tjänar mer och mer på detta förhållande.
Sanningen är en annan! Sanningen är att det är pensionspengar och företags sparande som i stor utsträckning finns i den finansiella sektorn och detta som ett tecken på att marknaden producerat ett överskott av motsvarande storlek. Nog kan det vara rationellt att spara en tid och vänta med den reala investeringen tills tiden är mogen för projektet! Visst vill vi väl alla att sparandet ska göra nytta, producera varor och tjänster folk har gagn av, men om ett överskott ska spenderas allt för kortsiktigt kommer nog en rad olyckliga affärer att göras, med ökad risk för förlust.
Istället för att snubbla genom att ha för bråttom sparas medel och ger bankerna resurser att låna ut. Bankmotståndarna säger inte något om att det idag är normalt att ett företag vid sidan av eget kapital har främmande kapital. Detta främmande kapital utgörs av lån.
Genom lån kan företag utvidga sin verksamhet. En större serie producerade varor ger ett lägre styckpris. Detta betyder ett lägre pris för kunden. Får konsumenterna lägre priser stiger efterfrågan. Vi ser här hur företagen får en ökad avkastning. De pengar de tjänar mer till följd av lånet överstiger ränta med amorteringar. I de flesta fall. Är bankerna omsorgsfulla vid kreditgivningen kommer lånen att utvidga ekonomin på ett sätt som skapar ökade vinster. Det är ett långsiktigt tänkande, inte ett sådant kortsiktigt som blir fallet om alla som sparar istället bränner av kapitalet nu i illa genomtänkta projekt.
Det finns ett historiskt samband mellan bankers inlåning och utlåning. Då vi idag har långt fler sparformer än att ha pengar på ett eget bankkonto, vi har fondsparande m fl former, så är sambandet inte lika lätt att se idag men det finns där och är den grund som all sund bankverksamhet vilar på.
Då du öppnar ett bankkonto hos en bank ingår du i ett avtalsförhållande som har stora likheter med ett enkelt skuldebrev. Det finns alltså en relation mellan en långivare och en låntagare. Parterna kan inte överlåta fordringen. Den är "icke till order".
Det är viktigt att slå fast att bankverksamhet kan vara fullt förenlig med ett icke egoistiskt och moraliskt godtagbart agerande. I själva verket är många av de värden som åstadkommits av bankerna, alltså värdeökningar, av sådant slag att många människor skulle vilja beteckna dem som något moraliskt gott.
tisdag 11 februari 2014
Mer om basinkomst
Detta är en fortsättning på ett tidigare publicerat inlägg!
Psykologiska förväntningar har stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hur blir det då om vi alla får en basinkomst på låt oss säga 10 000 kronor i månaden?
Att denna delvis finansieras med en allmän lönesänkning på motsvarande belopp tycks vara en förutsättning för att tanken ska kunna tas på allvar under förhållanden som råder idag. Om Kalle har en lön på 20 000 kronor i månaden kommer han sedan basinkomsten införts fortfarande ha en sammanlagd inkomst på 20 000 kronor, men 10 000 kronor kommer ifrån basinomkomsten. Detta betyder att han fått ersättningen för arbetet sänkt till hälften. Nå, då han har 10 000 kronor som bas kommer han kanske inte uppleva det som betungande att han får en lägre inkomst av arbete än tidigare.
Och skulle det nu vara så att den lägre inkomsten för arbete upplevs som en tröskel kommer vi att ha ett incitament för arbetsfördelning. Basinkomsten tycks relevant för ett samhälle med många robotar och många tillfälliga anställningar.
Är det inte åt det hållet vi går? Vad blir följden om den vanliga människan, medborgaren, inte får del av vad datorer och robotar producerar? Om deras effektivitet och lönsamhet inte kommer vanligt folk till del? Blir det inte en kapitalkoncentration av sådant slag att de som blir rika på förändringen måste expandera utomlands, då hemmamarknaden blir svagare och svagare? Datorer och robotar blir effektivare och effektivare? Ska den vanliga människan bli en slav åt roboten?
Basinkomsten tycks kunna ge individerna en del av vad robotar och datorer producerar. Om inkomsten av arbete upplevs som sänkt då lönen av arbete sänks med basinkomsten, kommer måhända en del att sänka sin arbetstid. 10 000 kronor i basinkomst och 10 000 kronor som arbetslön. Med en arbetsvecka på fem dagar kommer varje arbetsdag i månaden att ge den anställde Kalle 2 000 kronor. Kanske väljer Kalle att vara ledig ytterligare en dag. Att använda den arbetsdagen med att odla något själv. Förmodligen kommer det finnas många som vill arbeta den tid som Kalle avstår att arbeta. Om det bara låter sig organiseras.
Detta med organisation och administration av både basinkomst och arbete, inte minst arbetstid, är själva kärnan i detta dilemma. Samhället håller på att omorganiseras till följd av datorisering och robotisering. Om inte människan hänger med och skapar nya flöden för arbete och pengar, säkert finansierade, kommer samhällsförändringen att bli kännbar.
Det går dock inte att huvudlöst kasta sig in i något nytt utan att ha de ekonomiska sambanden klara. Då jag lyssnat på eller läst vad företrädare för basinkomst eller medborgarlön har att säga har jag aldrig stött på en synpunkt kring arbetslönen. Man får nästan intrycket att denna ska förbli oförändrad. Att pengar kanske ska trollas fram från ingenstans, kanske av Riksbanken, för att månatligen ges medborgarna villkorslöst.
Är det realistiskt?
Psykologiska förväntningar har stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hur blir det då om vi alla får en basinkomst på låt oss säga 10 000 kronor i månaden?
Att denna delvis finansieras med en allmän lönesänkning på motsvarande belopp tycks vara en förutsättning för att tanken ska kunna tas på allvar under förhållanden som råder idag. Om Kalle har en lön på 20 000 kronor i månaden kommer han sedan basinkomsten införts fortfarande ha en sammanlagd inkomst på 20 000 kronor, men 10 000 kronor kommer ifrån basinomkomsten. Detta betyder att han fått ersättningen för arbetet sänkt till hälften. Nå, då han har 10 000 kronor som bas kommer han kanske inte uppleva det som betungande att han får en lägre inkomst av arbete än tidigare.
Och skulle det nu vara så att den lägre inkomsten för arbete upplevs som en tröskel kommer vi att ha ett incitament för arbetsfördelning. Basinkomsten tycks relevant för ett samhälle med många robotar och många tillfälliga anställningar.
Är det inte åt det hållet vi går? Vad blir följden om den vanliga människan, medborgaren, inte får del av vad datorer och robotar producerar? Om deras effektivitet och lönsamhet inte kommer vanligt folk till del? Blir det inte en kapitalkoncentration av sådant slag att de som blir rika på förändringen måste expandera utomlands, då hemmamarknaden blir svagare och svagare? Datorer och robotar blir effektivare och effektivare? Ska den vanliga människan bli en slav åt roboten?
Basinkomsten tycks kunna ge individerna en del av vad robotar och datorer producerar. Om inkomsten av arbete upplevs som sänkt då lönen av arbete sänks med basinkomsten, kommer måhända en del att sänka sin arbetstid. 10 000 kronor i basinkomst och 10 000 kronor som arbetslön. Med en arbetsvecka på fem dagar kommer varje arbetsdag i månaden att ge den anställde Kalle 2 000 kronor. Kanske väljer Kalle att vara ledig ytterligare en dag. Att använda den arbetsdagen med att odla något själv. Förmodligen kommer det finnas många som vill arbeta den tid som Kalle avstår att arbeta. Om det bara låter sig organiseras.
Detta med organisation och administration av både basinkomst och arbete, inte minst arbetstid, är själva kärnan i detta dilemma. Samhället håller på att omorganiseras till följd av datorisering och robotisering. Om inte människan hänger med och skapar nya flöden för arbete och pengar, säkert finansierade, kommer samhällsförändringen att bli kännbar.
Det går dock inte att huvudlöst kasta sig in i något nytt utan att ha de ekonomiska sambanden klara. Då jag lyssnat på eller läst vad företrädare för basinkomst eller medborgarlön har att säga har jag aldrig stött på en synpunkt kring arbetslönen. Man får nästan intrycket att denna ska förbli oförändrad. Att pengar kanske ska trollas fram från ingenstans, kanske av Riksbanken, för att månatligen ges medborgarna villkorslöst.
Är det realistiskt?
torsdag 6 februari 2014
Basinkomst
För ett tag sedan läste jag ett inlägg som påpekade att det måste bli mycket dyrt att betala ut en basinkomst åt alla, låt oss säga på 10 000 kronor i månaden. Onekligen måste man ge inläggsförfattaren rätt i att den summa man kommer fram till vid en addition blir hisnande. Men låt oss tänka efter lite grand!
Vi ska inte bara ifrån den erhållna summan, alltså vad basinkomsten kostar, subtrahera vad samhället tjänar på att försäkringskassa, socialtjänst och annat blir billigare, likaså pensioner, eftersom dessa kommer att ersättas av basinkomsten. Vi ska utöver denna summa dra en summa motsvarande basinkomsten ifrån alla lärartjänster, polistjänster, åklagartjänster, domartjänster, vaktmästartjänster osv.
Det är inte bara den offentliga sektorns löner som ska minskas med basinkomsten. Samma gäller för den privata. Och det är här tanken på basinkomst börjar bli problematisk! Det handlar inte om att folk inte vill arbeta. De som idag sliter ut sig på arbetsplatsen kanske skulle vilja arbeta mindre om en basinkomst infördes. Men skulle inte detta kompenseras av att de som är arbetslösa idag, eller studerar för att göra något, tar jobbet då de vill tjäna pengar, kanske för en jordenruntresa eller för att kunna köpa ett hus, sådant som basinkomsten inte räcker till för? Basinkomsten tror jag skulle innebära en bättre fördelning mellan arbete och fritid än vad vi har idag.
Detta fordrar emellertid en annan slags arbetsmarknad. Och här har vi den andra svårigheten med basinkomst! Basinkomsten fungerar för ett samhälle där arbetsmarknadens utbud av lönearbeten inte i första hand består av anställningar på heltid ifrån unga år till ålderspension utan kanske mer av tillfälliga arbeten eller osäkrare anställningar. Men är det inte så idag att man kringgår LAS genom att ha vikariat som inte är alltför långa?
Mycket tyder på att den individuella tryggheten i framtiden inte kan utgöras av en anställning. Men ska inte vanliga människor få ut något av att robotar och datorer är långt produktivare än vad människor är? Ska inte dessa vinster som en datorisering och robotisering innebär leda till fördelar för den vanliga människan, dvs för den människa som inte äger massa saker?
Studier har visat att en människa som har en grundtrygghet arbetar bättre än en som måste arbete för att få det basala.
Som jag ser det måste basinkomstens förespråkare presentera en godtagbar modell för den dubbla bokföringen av löner och basinkomst. Så länge man inte presenterar ett förslag som visar hur en basinkomst kan betalas in av bl a privata företag, betalas ut till en stor del av befolkningen, och innebära bland mycket annat att lönen för en anställning sänks med ett belopp motvarande basinkomsten, är det svårt att ta tanken på större allvar. Alltså: Ett företag får då betala till en basinkomst utan att få ett arbete utfört som motsvarar basinkomsten. De får dock folk som kan köpa deras produkter och folk kommer inte behövas i produktionen i samma utsträckning i framtiden. Att ersätta en lön för ett arbete med en avgift för en basinkomst som får till följd att folk kan köpa produkter tillverkade av robotar och datorer är dock en omställning som kan vara svår att utföra både praktiskt och mentalt.
Vi ska inte bara ifrån den erhållna summan, alltså vad basinkomsten kostar, subtrahera vad samhället tjänar på att försäkringskassa, socialtjänst och annat blir billigare, likaså pensioner, eftersom dessa kommer att ersättas av basinkomsten. Vi ska utöver denna summa dra en summa motsvarande basinkomsten ifrån alla lärartjänster, polistjänster, åklagartjänster, domartjänster, vaktmästartjänster osv.
Det är inte bara den offentliga sektorns löner som ska minskas med basinkomsten. Samma gäller för den privata. Och det är här tanken på basinkomst börjar bli problematisk! Det handlar inte om att folk inte vill arbeta. De som idag sliter ut sig på arbetsplatsen kanske skulle vilja arbeta mindre om en basinkomst infördes. Men skulle inte detta kompenseras av att de som är arbetslösa idag, eller studerar för att göra något, tar jobbet då de vill tjäna pengar, kanske för en jordenruntresa eller för att kunna köpa ett hus, sådant som basinkomsten inte räcker till för? Basinkomsten tror jag skulle innebära en bättre fördelning mellan arbete och fritid än vad vi har idag.
Detta fordrar emellertid en annan slags arbetsmarknad. Och här har vi den andra svårigheten med basinkomst! Basinkomsten fungerar för ett samhälle där arbetsmarknadens utbud av lönearbeten inte i första hand består av anställningar på heltid ifrån unga år till ålderspension utan kanske mer av tillfälliga arbeten eller osäkrare anställningar. Men är det inte så idag att man kringgår LAS genom att ha vikariat som inte är alltför långa?
Mycket tyder på att den individuella tryggheten i framtiden inte kan utgöras av en anställning. Men ska inte vanliga människor få ut något av att robotar och datorer är långt produktivare än vad människor är? Ska inte dessa vinster som en datorisering och robotisering innebär leda till fördelar för den vanliga människan, dvs för den människa som inte äger massa saker?
Studier har visat att en människa som har en grundtrygghet arbetar bättre än en som måste arbete för att få det basala.
Som jag ser det måste basinkomstens förespråkare presentera en godtagbar modell för den dubbla bokföringen av löner och basinkomst. Så länge man inte presenterar ett förslag som visar hur en basinkomst kan betalas in av bl a privata företag, betalas ut till en stor del av befolkningen, och innebära bland mycket annat att lönen för en anställning sänks med ett belopp motvarande basinkomsten, är det svårt att ta tanken på större allvar. Alltså: Ett företag får då betala till en basinkomst utan att få ett arbete utfört som motsvarar basinkomsten. De får dock folk som kan köpa deras produkter och folk kommer inte behövas i produktionen i samma utsträckning i framtiden. Att ersätta en lön för ett arbete med en avgift för en basinkomst som får till följd att folk kan köpa produkter tillverkade av robotar och datorer är dock en omställning som kan vara svår att utföra både praktiskt och mentalt.
torsdag 30 januari 2014
Ränta som pris för en tjänst
Religioner säger ofta att man inte ska ta ränta, att ocker är förbjudet. Frågan är då om detta ska tolkas som om det alltid är förbjudet med ränta. Eller ska vi kanske säga att precis som viss ränta kan räknas som ocker kan viss ränta räknas som ett acceptabelt pris för en tjänst, kanske på ett sådant sätt att man inte talar om den som "ränta", i vart fall inte i religiös mening.
Tänker vi en livsmedelshandlare föreställer vi oss en person som säljer grönsaker, bröd, kött, senap, ketchup, läsk, jäst m m. Ingen anser väl det som onaturligt att livmedelshandlaren tar betalt för vad han eller hon säljer. Livsmedelshandlaren har haft utgifter vid inköp från grossister. Lokalhyran måste betalas. Den egna bostaden har månatliga kostnader.
När livsmedelshandlaren tar betalt av dig får hon (eller han) pengar till att betala allt detta som vederbörande förpliktat sig att betala.
Ingen säger: "Du är en skurk som tar betalt för mjölken!" eller "Har inte folk rätt att äta?! Ska du tjäna pengar på detta grundläggande behov!?"
Om nu livsmedelshandlaren vill utvidga sin verksamhet så att utbudet kan bli större, till gagn för konsumenterna, ansöker hän om ett lån. Ett lån innebär att livsmedelshandlaren kan utvidga rörelsen och tjäna mer pengar samtidigt som lånet betalas tillbaka. Även vid en liten ränta som pris för lånet kommer värdet av detta att överväga kostnaden för livsmedelshandlaren. Det gagnar konsumenterna och hela samhället. Det leder till fler skattepliktiga transaktioner. Utan lånet: färre skattepliktiga inkomster. Då blir det mindre tjänster möjliga att utföra för den offentliga sektorn (speciellt om denna inte får låna mot ränta och räntefria lån i dessa sammanhang är nog inte vanliga).
Banken har att göra en kreditvärdering, alltså se till att livsmedelshandlarens bedömning har saklig grund, inte är verklighetsfrånvända drömmerier. Krav på säkerhet kommer att ställas. Kan livsmedelshandlaren inte betala tillbaka kommer säkerheten att tas i anspråk. Kanske får livsmedelshandlaren sälja sitt hus, kanske flytta till hyreslägenhet som en del av kunderna.
Ovanstående visar, tycker jag, det rimliga i att långivaren tar betalt för sin tjänst. Att priset för tjänsten kan vara ett procentuellt belopp av det utlånade beloppet är inte det väsentliga. Det väsentliga är att det borde ses som rätt att ta betalt för en utlåning som har påtagligt gagneliga följder. Att detta inte är att betrakta som förbjuden ränta, ens i religiös mening.
Att det finns ett alternativ som innebär att en intressent kommer in med eget kapital innebär att denne ska ha en del av den framtida vinsten - och inflytande över verksamheten. Kanske livsmedelshandlaren inte vill detta. Är den lilla räntan mindre betungande för livsmedelshandlaren än vad det är att släppa in en intressent i verksamheten borde ju räntealternativet vara att föredra också ur religiös mening, åtminstone om det är låntagaren man månar om.
Varför skulle inte banken få ta betalt för en tjänst som innebär att det blir något bättre livsmedelshandlaren tar betalt för?
Tänker vi en livsmedelshandlare föreställer vi oss en person som säljer grönsaker, bröd, kött, senap, ketchup, läsk, jäst m m. Ingen anser väl det som onaturligt att livmedelshandlaren tar betalt för vad han eller hon säljer. Livsmedelshandlaren har haft utgifter vid inköp från grossister. Lokalhyran måste betalas. Den egna bostaden har månatliga kostnader.
När livsmedelshandlaren tar betalt av dig får hon (eller han) pengar till att betala allt detta som vederbörande förpliktat sig att betala.
Ingen säger: "Du är en skurk som tar betalt för mjölken!" eller "Har inte folk rätt att äta?! Ska du tjäna pengar på detta grundläggande behov!?"
Om nu livsmedelshandlaren vill utvidga sin verksamhet så att utbudet kan bli större, till gagn för konsumenterna, ansöker hän om ett lån. Ett lån innebär att livsmedelshandlaren kan utvidga rörelsen och tjäna mer pengar samtidigt som lånet betalas tillbaka. Även vid en liten ränta som pris för lånet kommer värdet av detta att överväga kostnaden för livsmedelshandlaren. Det gagnar konsumenterna och hela samhället. Det leder till fler skattepliktiga transaktioner. Utan lånet: färre skattepliktiga inkomster. Då blir det mindre tjänster möjliga att utföra för den offentliga sektorn (speciellt om denna inte får låna mot ränta och räntefria lån i dessa sammanhang är nog inte vanliga).
Banken har att göra en kreditvärdering, alltså se till att livsmedelshandlarens bedömning har saklig grund, inte är verklighetsfrånvända drömmerier. Krav på säkerhet kommer att ställas. Kan livsmedelshandlaren inte betala tillbaka kommer säkerheten att tas i anspråk. Kanske får livsmedelshandlaren sälja sitt hus, kanske flytta till hyreslägenhet som en del av kunderna.
Ovanstående visar, tycker jag, det rimliga i att långivaren tar betalt för sin tjänst. Att priset för tjänsten kan vara ett procentuellt belopp av det utlånade beloppet är inte det väsentliga. Det väsentliga är att det borde ses som rätt att ta betalt för en utlåning som har påtagligt gagneliga följder. Att detta inte är att betrakta som förbjuden ränta, ens i religiös mening.
Att det finns ett alternativ som innebär att en intressent kommer in med eget kapital innebär att denne ska ha en del av den framtida vinsten - och inflytande över verksamheten. Kanske livsmedelshandlaren inte vill detta. Är den lilla räntan mindre betungande för livsmedelshandlaren än vad det är att släppa in en intressent i verksamheten borde ju räntealternativet vara att föredra också ur religiös mening, åtminstone om det är låntagaren man månar om.
Varför skulle inte banken få ta betalt för en tjänst som innebär att det blir något bättre livsmedelshandlaren tar betalt för?
Vad är pengar?
Man möter allt oftare, vid läsning på nätet, hur folk vill göra sak av att bankerna "skapar pengar ur tomma intet" som man säger. Man påpekar att bankerna inte lånar ut pengar som man förvarar i valv utan att "pengarna skapas ur intet". Är detta sant?
Jag vill hävda att det inte är sant! Det är inte affärsbankerna som ökar penningmängden! Det är fysiska och juridiska personer som vill tidigarelägga projekt som skapar pengarna! Det är deras vilja att betala av en vara eller tjänst medan den nyttjas som gör att bankerna lånar ut pengar, dvs ökar penningmängden i en formell, teknisk mening.
Penningen är ett abstraherat bytesvärde. Men det är en rent fysisk verklighet som format penningens verklighet. Metallstänger fick fungera som bytesmedel. Då värdet av dessa i bytessammanhang inte blev mindre då de delades upp i mindre bitar blev mynten en verklighet. Vi kan ju göra fler byten om vi har fler valörer.
Istället för att byta fisk mot bröd lämnas några metallbitar. Dessa representerar ett bytesvärde. Det värde de representerar är de varor och tjänster man kan få för dem.
Vill du nu utföra en ekonomisk aktivitet idag men saknar bytesvärden kan du låna av en bank. De inkomster du tjänar in i framtiden används för att amortera av lånet. Du får ett värde då du arbetar, ett värde att byta med. Genom att låna får du värden tidigare som du skulle fått senare. Du betalar en liten ränta för detta. Men detta pris bedömer du understiga värdet av att tidigarelägga konsumtionen (av saker och tjänster som kan bli produktion av andra konsumtionsvaror).
Får du inte låna pengar, dvs tidigarelägga de abstraherade bytesvärdena, kommer penningmängden inte att utökas med mängden varor och tjänster. Vill du göra det du ämnat låna till måste du alltså ta av den redan existerande penningmängden. Summan av ett sådant här handlande gör att avkastningen minskar för företagen. Ska mer produceras måste penningmängden bli större i motsvarande utsträckning.
Varför gör man då sak av att bankerna "skapar pengar ur tomma intet"? Vad de försöker göra är ju inget annat än att matcha varumängd med penningmängd. De har att göra en kreditvärdering och kräva säkerhet för att inte penningmängden ska öka utan att det man lånar för utförs. Kommer mer pengar ut minskar ju penningen i värde. Kan låntagaren inte prestera vad kreditavtalet säger kommer säkerheten att tas i anspråk. På det viset får banken värden som motsvarar det man lånat ut.
Jag vill hävda att det inte är sant! Det är inte affärsbankerna som ökar penningmängden! Det är fysiska och juridiska personer som vill tidigarelägga projekt som skapar pengarna! Det är deras vilja att betala av en vara eller tjänst medan den nyttjas som gör att bankerna lånar ut pengar, dvs ökar penningmängden i en formell, teknisk mening.
Penningen är ett abstraherat bytesvärde. Men det är en rent fysisk verklighet som format penningens verklighet. Metallstänger fick fungera som bytesmedel. Då värdet av dessa i bytessammanhang inte blev mindre då de delades upp i mindre bitar blev mynten en verklighet. Vi kan ju göra fler byten om vi har fler valörer.
Istället för att byta fisk mot bröd lämnas några metallbitar. Dessa representerar ett bytesvärde. Det värde de representerar är de varor och tjänster man kan få för dem.
Vill du nu utföra en ekonomisk aktivitet idag men saknar bytesvärden kan du låna av en bank. De inkomster du tjänar in i framtiden används för att amortera av lånet. Du får ett värde då du arbetar, ett värde att byta med. Genom att låna får du värden tidigare som du skulle fått senare. Du betalar en liten ränta för detta. Men detta pris bedömer du understiga värdet av att tidigarelägga konsumtionen (av saker och tjänster som kan bli produktion av andra konsumtionsvaror).
Får du inte låna pengar, dvs tidigarelägga de abstraherade bytesvärdena, kommer penningmängden inte att utökas med mängden varor och tjänster. Vill du göra det du ämnat låna till måste du alltså ta av den redan existerande penningmängden. Summan av ett sådant här handlande gör att avkastningen minskar för företagen. Ska mer produceras måste penningmängden bli större i motsvarande utsträckning.
Varför gör man då sak av att bankerna "skapar pengar ur tomma intet"? Vad de försöker göra är ju inget annat än att matcha varumängd med penningmängd. De har att göra en kreditvärdering och kräva säkerhet för att inte penningmängden ska öka utan att det man lånar för utförs. Kommer mer pengar ut minskar ju penningen i värde. Kan låntagaren inte prestera vad kreditavtalet säger kommer säkerheten att tas i anspråk. På det viset får banken värden som motsvarar det man lånat ut.
måndag 27 januari 2014
Intet är mätbart!
Med "Intet är mätbart" menar jag "Tomrummet kan mätas". Det är alltså inte den skeptiska meningen "Det finns inte något som kan mätas" som avses.
Man hör ofta folk påstå att utanför rum-tiden är det meningslöst att tala om tidens existens. Det är väl något man kan hålla med om: finns ingenting finns det ju ingen anledning att skaffa sig klocka!
Tänker vi för ovanlighetens skull efter lite grand finner vi dock att det måste finnas en tid utanför tiden, dvs ser du tiden som förbunden med rummet, kommer en tid, Tid 1, att vara knuten till ett rum, Rum 1, och en annan tid, Tid 2, vara knuten till ett annat rum, Rum 2 osv. Och det finns en tredje tid T 3 för det rum som R 1 och R 2 finns eller existerat i, en tid som gör det möjligt för en tänkt objektiv betraktare att säga att R 1 fanns före eller efter R 2 i T 3. Det tredje rummet, R 3, är Intet, ett tomrum, (om nu inte ett universum kan födas inuti ett annat!).
Alltså: Det finns en tid för varje existerande universa. Vårt universum har sin tid och det hade också ett, åtminstone tänkt, universum som fanns här innan vårt föddes.
Ser vi ett universum som en explosionsbubbla inser vi att denna bubbla inte skapar rummet. Den uppfyller rummet. Givetvis finns det ingenting att vara i om ingenting finns men att detta ingenting som allt finns i dels existerar, dels är ett rum, vet den som betänker att ett universum utvidgas. Det finns alltså något utanför varje universum och som detta inkorpererar vid sin utvidgning.
Ett universum är ju, som jag föreställer mig saken åtminstone, inte ett kompakt rum med tänjbara väggar utan något porösare. Det kan finnas stora ytor av ingenting i ett universum.
Det syaffärsbiträde som medelst ett måttband mäter upp en rulle tyg vet både att tyget existerar och att det har utsträckning. Den som mäter upp intet vet inte om intets existens om det mäter med intet. Men om vi kastar ut två partiklar i ett ingenting kan vi mäta avständet mellan dessa. Då det inte är tyg utan ingenting som finns mellan partiklarna kommer vi att ha mätt upp en del av intet. Då intet är oändligt kan vi aldrig bli färdig med att mäta upp det. Men saknar intet existens bara för att vi inte kan mäta hur stort det är eller ens föreställa oss det?
Det är väl snarare en av tillvarons paradoxer att intet existerar.
Man hör ofta folk påstå att utanför rum-tiden är det meningslöst att tala om tidens existens. Det är väl något man kan hålla med om: finns ingenting finns det ju ingen anledning att skaffa sig klocka!
Tänker vi för ovanlighetens skull efter lite grand finner vi dock att det måste finnas en tid utanför tiden, dvs ser du tiden som förbunden med rummet, kommer en tid, Tid 1, att vara knuten till ett rum, Rum 1, och en annan tid, Tid 2, vara knuten till ett annat rum, Rum 2 osv. Och det finns en tredje tid T 3 för det rum som R 1 och R 2 finns eller existerat i, en tid som gör det möjligt för en tänkt objektiv betraktare att säga att R 1 fanns före eller efter R 2 i T 3. Det tredje rummet, R 3, är Intet, ett tomrum, (om nu inte ett universum kan födas inuti ett annat!).
Alltså: Det finns en tid för varje existerande universa. Vårt universum har sin tid och det hade också ett, åtminstone tänkt, universum som fanns här innan vårt föddes.
Ser vi ett universum som en explosionsbubbla inser vi att denna bubbla inte skapar rummet. Den uppfyller rummet. Givetvis finns det ingenting att vara i om ingenting finns men att detta ingenting som allt finns i dels existerar, dels är ett rum, vet den som betänker att ett universum utvidgas. Det finns alltså något utanför varje universum och som detta inkorpererar vid sin utvidgning.
Ett universum är ju, som jag föreställer mig saken åtminstone, inte ett kompakt rum med tänjbara väggar utan något porösare. Det kan finnas stora ytor av ingenting i ett universum.
Det syaffärsbiträde som medelst ett måttband mäter upp en rulle tyg vet både att tyget existerar och att det har utsträckning. Den som mäter upp intet vet inte om intets existens om det mäter med intet. Men om vi kastar ut två partiklar i ett ingenting kan vi mäta avständet mellan dessa. Då det inte är tyg utan ingenting som finns mellan partiklarna kommer vi att ha mätt upp en del av intet. Då intet är oändligt kan vi aldrig bli färdig med att mäta upp det. Men saknar intet existens bara för att vi inte kan mäta hur stort det är eller ens föreställa oss det?
Det är väl snarare en av tillvarons paradoxer att intet existerar.
söndag 8 september 2013
Ovanstående bild är en sida ur en serie som jag arbetat med, från och till, under några år. Nu experimenterar jag kring färgläggningen. Det enklaste blir kanske att färglägga digitalt, men här är ett prov på hur man på "vanligt sätt" kan arbeta med flera lager. Fler lager krävs innan bilden blir någorlunda acceptabel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)