Filosofiämnet vid våra universitet har länge delats upp i teoretisk filosofi (kunskapsteori, språkfilosofi, vetenskapsteori m fl) å ena sidan och praktisk filosofi (moralfilosofi, religionsfiosofi, konstfilosofi m fl) å den andra. Denna uppdelning är naturligtvis historiskt betingad men den avslöjar vad bepreppen kan göra med oss: Vi fås att tro att filosofin består av två distinkta delar, medan den som är insatt i ämnet förstår att om det sanna, det goda och det sköna kan både teoretiska och ateoretiska synpunkter anläggas.
Det kloka vore därför att upphöra med uppdelningen. Jag, som själv läst lite praktisk filosofi, menar inte att man ska sluta ge undervisning i filosofi som räknats som praktisk filosofi. Nej, tvärtom! Visst bör universiteten kunna ge fristånde kurser i etik, estetik, religionsfiosofi m m, exempelvis medicinsk etik, affärsetik e dyl. Men dessa kurser bör vara fristående, dvs inte leda vidare. Vill man bli filosof eller komma till en högre nivå bör man inte kunna springa förbi språkfilosofin och kunskapsteorin. Dessa två delar är ju väsentliga för allt filosoferande. Med kunskaper här kan man själv rasera de begreppssystem som lätt byggs upp av entusiasten utan ordentliga insikter i den analytiska filosofins landvinningar. System som inte förklarar utan fördunklar då de uppställda begreppen många gånger är onödiga eller illa definierade! De tillför intet, de drar ifrån!
Inte minst ämnen som allmän rättslära, om nu det ämnet alls ska finnas kvar, har blivit lidande av att vara ett slags fuskämne. Brister i analytisk filosofi leder antingen till uppbyggandet av luftiga teorier som lätt kan krympas ner till något mycket tunt om någon analytisk filosof fått något att säga till om. Ämnet, som vill vara allt(: juridik, filosofi, sociologi) har blivit ett ämne utan egen metod och som leder det kreativa arbetet ut på felaktiga vägar. Det hade varit bättre om denna energi kunnat kanaliseras i ett konstruktivt arbete (processrätt, rättshistoria). Den entusiastiske lockas in i något och kan i den situation han är i knappast vara bäst lämpad av avgöra den egna kompetensen. Är det verkligen rätt mot studenterna att ha kvar ett sådant ämne? Är det rätt mot skattebetalarna? Vill rättslärda reflektera över begreppens natur eller normers natur och relationer bör de kunna göra det inom ramen av ämnen som straffrätt, processrätt, arbetsrätt.
Eller varför inte över en kopp kaffe i hemmets lugna vrå?
