Det finns folk som vänder sig mot marknadsekonomin då de djupt ogillar girighet. Det är lätt att förstå att folk ogillar ett extremt egoistiskt beteende. Vår värld har många problem. Många lider nöd. Den som i det läget bara tänker på sig själv provocerar vanligt folk. För att inte tala om de fattiga.
Dock är det så bra ordnat med marknadsekonomin att altruism lönar sig. Vi ser många förmögna handla gott med sina pengar. De förräntar sin good will på det viset. Detta är en tillgång som ska bokföras på balansräkningens tillgångssida, inte minst i metaforisk mening.
Religiösa organisationer, sufis, kristna och det moraliska samtalet man och man emellan utgör en social regulator, motverkar alltför provocerande former av egoism. Dock kommer vi aldrig att kunna få en ordning där egoismen inte visar sig. Den är en del av den mänskliga naturen. Det är en kraft vi måste tämja. Ska kraften tas tillvara går det inte att använda sig av förtryck. Då går mycket energi bort ur systemet. Det är genom att stimulera den goda sidan hos folk vi får gott beteende, annars blir det lätt motsatsen.
Men folk slutar väl inte att baka och laga mat bara för att det finns frossare! Det gäller att påtala riskerna med hälsovådligt leverne. Frosseri är inte bra för hälsan.
Det gäller också att verka för upplysning så att folk inte bakar och lagar mat som inte är bra av okunskap. Den som lagar en fet sås ska veta vad hon gör i mer än en mening.
Marknaden är en bra plats för att baka ekonomiska bakverk. Det går inte att vända sig emot den utan att vända sig mot välfärdens grund. Marknaden måste vara en plats som arbetar för människors skull, inte mot dem. Det gäller alltså att söka kunskap om hur systemet fungerar och sedan justera variablerna på ett sådant sätt att utfallet blir en kaka som både är god och nyttig.
Tänk på alla dessa bankfiender som alltså är bakfiender! De vill inte ha jäst i degen!
Det är inte en självklarhet att bröd som fallit samman i ugnen är det som smakar bäst!
måndag 10 mars 2014
Är bankhat, nej till EU och höga bolagsskatter en väg för Sverige?
Studerar man den nationalekonomiska litteraturen med ett uns vakenhet dröjer det inte länge, tror jag, förrän man inser att ett ökat byggande kan äga rum utan prishöjningar (kommande hyreshöjningar) genom att utländska firmor får användas som underentrepenörer vid byggen. Genom att fler händer sysselsätts i byggbranschen kommer de svenska byggnadsarbetarna ha en god arbetsmarknad, en framtid med jobb, medan de kan bli arbetslösa om man säger nej till utländska kollegor genom att högkonjunkturen då kommer att trissa upp priserna så att der blir för dyrt att bygga. Byggen läggs i malpåse.
Vem vinner på att byggen läggs i malpåse? Vilka får jobb av enbart en arkitektritning? Gagnar det de svenska byggnadsarbetarna?
Motståndet mot utländska firmor kombineras olyckligtvis ofta med ett allmänt motstånd mot EU. Då får vi inte det större utbudet av grönsaker m m. De lägre priser vi fått talar man inte om. Den horisontella integrationens fördelar uteblir, dvs kapital i samma bransch kommer inte länkas samman till starkare slagstyrkor med förmåga att parera framtida vindar utan det blir svagare aktörer som finns kvar, aktörer som kan blåsa omkull då det blåser hårt nästa gång.
En horisontell integration är ett sätt att möta framtiden. Kan bolag gå samman kan de vara verksamma i flera länder istället för att de ska konkurrera ihjäl varandra. De står starkare på marknaden. De kan rationalisera agerandet inom branschen. De tillför varandra kapital. Kapital som inte är lånat kapital.
Ska den horisontella integrationen utebli kommer kapitaltillförseln bli mindre. En svagare aktör får förlita sig på sin mindre summa eget kapital. Då blir det relativt sett dyrare att låna, ty kreditvärdigheten minskar.
Om man utöver detta säger nej till sänkt bolagsskatt utan väljer att höja den istället, något många bankfiender tycks vilja, blir företagen än mindre kreditvärdiga. De ska i detta försvagade tillstånd klara sig med en mindre mängd lånat kapital från bankerna som dessa bankfientliga krafter vill omorganisera och försvaga, på sikt förstatliga.
Bristen på ekonomiska insikter och av en seriös analys riskerar att sätta hela Sveriges ekonomiska framtid på spel.
Samtidigt spelar dessa krafter gärna på ett missnöje mellan olika grupper. Det säger sig självt att det missnöjet kommer att öka om man så medvetet, eller omedvetet, går in för att försvaga den ekonomiska basen för svensk välfärd och svenskt välstånd.
Vem vinner på att byggen läggs i malpåse? Vilka får jobb av enbart en arkitektritning? Gagnar det de svenska byggnadsarbetarna?
Motståndet mot utländska firmor kombineras olyckligtvis ofta med ett allmänt motstånd mot EU. Då får vi inte det större utbudet av grönsaker m m. De lägre priser vi fått talar man inte om. Den horisontella integrationens fördelar uteblir, dvs kapital i samma bransch kommer inte länkas samman till starkare slagstyrkor med förmåga att parera framtida vindar utan det blir svagare aktörer som finns kvar, aktörer som kan blåsa omkull då det blåser hårt nästa gång.
En horisontell integration är ett sätt att möta framtiden. Kan bolag gå samman kan de vara verksamma i flera länder istället för att de ska konkurrera ihjäl varandra. De står starkare på marknaden. De kan rationalisera agerandet inom branschen. De tillför varandra kapital. Kapital som inte är lånat kapital.
Ska den horisontella integrationen utebli kommer kapitaltillförseln bli mindre. En svagare aktör får förlita sig på sin mindre summa eget kapital. Då blir det relativt sett dyrare att låna, ty kreditvärdigheten minskar.
Om man utöver detta säger nej till sänkt bolagsskatt utan väljer att höja den istället, något många bankfiender tycks vilja, blir företagen än mindre kreditvärdiga. De ska i detta försvagade tillstånd klara sig med en mindre mängd lånat kapital från bankerna som dessa bankfientliga krafter vill omorganisera och försvaga, på sikt förstatliga.
Bristen på ekonomiska insikter och av en seriös analys riskerar att sätta hela Sveriges ekonomiska framtid på spel.
Samtidigt spelar dessa krafter gärna på ett missnöje mellan olika grupper. Det säger sig självt att det missnöjet kommer att öka om man så medvetet, eller omedvetet, går in för att försvaga den ekonomiska basen för svensk välfärd och svenskt välstånd.
söndag 9 mars 2014
Refuseringens motiv
Det är kanske inte konstigt att de stora bokförlagen refuserat många poeter under 1900-talets sista kvartal. Den så kallade nyenkla stilen grävde en grav för den traditionella poesins versformer. Det framstod som borgerligt och reaktionärt med ett annat slags poesi än den som var klädd i fria former. Helst så enkel som möjligt. Nästan så att det blivit snack, i små portioner, av diktningen.
En röd kulturelit med medelklassbakgrund satt, säkert förankrad i huvudstaden, och formade det poetiska landskapet. Men en underjordisk motståndsrörelse fanns. Stencilpoeterna dog inte ut. Nu har internet kommit. Friheten vill vara fri, inte dödas mellan grå trista pärmar.
Argumentet att poesi kan vinna på att refuseras, att poeten får chans att mogna så att en mer helgjuten framställning kan presenteras vid en senare tidpunkt, är visserligen ett starkt argument. Dock tror jag inte att man ska ta dikten så allvarligt att man gör sak av att en skald bearbetar ett existerande verk. Gjorde inte Tarqato Tasso detta? Jo, och tyvärr, var det många som menade! Om poeter som Hafez haft samma inställning som Tarqato Tasso hade kanske ingen vinbägare svingats i någon dikt under den tid då islam härskade med sitt rusdrycksförbud.
Det förhållandet att enstaka dikter inte haft något ställe att ta vägen, att få litteraturmagasin funnits och att dessa noga refuserat sådana som "inte var rätt" har inte varit bra för dikten som uttrycksmedel i Sverige.
Vill folk skriva medelst andra former är det väl okej för mig (jag läser ändå inte allt). Det är dock sorgligt att de som lever på att publicera och sälja ordkonst inte gillar konst av ord utan snarare likriktning, prosaisering, försnackning.
Att Svenska Akademien väljer in Clas Östergren istället för Lars Gustafsson talar sitt tydliga språk. (Jag hoppas att någon vill upplysa mig om att Lars Gustafsson sedan länge varit en av de aderton, att det är jag som missat något som varken har teve eller tidning just nu!) Man vill ha någon man kan styra över, någon som redan är bekant och fungerar med invalda tongivande "personligheter".
Ja just det ja: "kulturpersonligheter"!
Det är snart varken "kultur" eller "personlighet" kvar sedan likriktningens trösklar fått fortsätta sitt fruktansvärda värv.
En röd kulturelit med medelklassbakgrund satt, säkert förankrad i huvudstaden, och formade det poetiska landskapet. Men en underjordisk motståndsrörelse fanns. Stencilpoeterna dog inte ut. Nu har internet kommit. Friheten vill vara fri, inte dödas mellan grå trista pärmar.
Argumentet att poesi kan vinna på att refuseras, att poeten får chans att mogna så att en mer helgjuten framställning kan presenteras vid en senare tidpunkt, är visserligen ett starkt argument. Dock tror jag inte att man ska ta dikten så allvarligt att man gör sak av att en skald bearbetar ett existerande verk. Gjorde inte Tarqato Tasso detta? Jo, och tyvärr, var det många som menade! Om poeter som Hafez haft samma inställning som Tarqato Tasso hade kanske ingen vinbägare svingats i någon dikt under den tid då islam härskade med sitt rusdrycksförbud.
Det förhållandet att enstaka dikter inte haft något ställe att ta vägen, att få litteraturmagasin funnits och att dessa noga refuserat sådana som "inte var rätt" har inte varit bra för dikten som uttrycksmedel i Sverige.
Vill folk skriva medelst andra former är det väl okej för mig (jag läser ändå inte allt). Det är dock sorgligt att de som lever på att publicera och sälja ordkonst inte gillar konst av ord utan snarare likriktning, prosaisering, försnackning.
Att Svenska Akademien väljer in Clas Östergren istället för Lars Gustafsson talar sitt tydliga språk. (Jag hoppas att någon vill upplysa mig om att Lars Gustafsson sedan länge varit en av de aderton, att det är jag som missat något som varken har teve eller tidning just nu!) Man vill ha någon man kan styra över, någon som redan är bekant och fungerar med invalda tongivande "personligheter".
Ja just det ja: "kulturpersonligheter"!
Det är snart varken "kultur" eller "personlighet" kvar sedan likriktningens trösklar fått fortsätta sitt fruktansvärda värv.
Dela på bankerna?
En ny politisk idé har blivit modern och sprids på internet: tanken att dela på bankerna. Det är bankkrisen som fått vissa att mena att en del av bankernas verksamhet inte är sådan som förtjänar statligt stöd vid kris.
Detta kan vara en felsyn av ett mycket besvärande slag. För det första är det ett allvarligt ingrepp i friheten att stadga att banker som utvecklats som svar på marknadsbehov nu plötsligt ska anta vissa fasta former. För det andra kan det vara så att båda slagen av bankaktivitet är värt ett statligt stöd vid kris.
Vi har här två frågor av intresse:
1) Frågan om hur bankverksamhet bör organiseras,
och
2) Frågan hur stödpaket till krisande banker ska utformas.
Tar vi frågorna i tur och ordning kan följande sägas (i korthet):
(1) En bank förmedlar kapital till intressenter i behov av pengar. Om detta sker i form av korttransfereringar, lån mot ränta eller av riskvilligt kapital så finns det, åtminstone på en väl fungerande marknad, alternativ till bankens aktiviteter. Betalning i butik kan ske kontant med sedlar och mynt eller medelst bankernas kort. Eller medelst skuldebrev. I vissa fall kanske även byten accepteras (dock knappast av de stora varuhusen).
Investeringar banker förmedlar konkurrerar med eget kapital ifrån kompanjoner i bolag. Tillgångar kan också säljas som ett sätt att få in kapital.
Större aktörer inom handeln har kort som möjliggör avbetalning, alltså en form av kredit. Vissa aktörer har rent av startat egna banker, dvs den aktivitet de bedrivit som konkurrerat med bankers har tagit sig en sådan omfattning att det blivit bank av den.
Varför, frågar man sig, ska då en lag införas som bestämmer att existerande banker ska skilja på olika aktiviteter? Är det en stor skillnad om en större kapitalsumma finns i en organisation istället för att delas i två mindre kapitalsummor i två organisationer? Skulle det inte kunna tänkas att de båda verksamheterna flätas in i varandra, inte minst kompetensmässigt, att en uppdelning är olycklig? Vore det inte bra att behålla en ordning sådan att bankpersonalen har eller åtminstone med tiden får en kompetens om hela fältet, inte bara av en sida, av en banktyp (efter uppdelning)? Varför ska staten bestämma över de privata aktörernas organisation här istället för att nöja sig med att bankerna fungerar och att om de inte fungerar ha en rationell ordning för stöd?
Nu kommer vi till den andra frågan:
(2) Om en bank inte längre klarar sig, så är det självklart att den bör rekonstrueras om. Det kan ju inte vara så att skattebetalarna ska finansiera en mycket risktagande bank, och alltså ge den konkurrensfördelar i förhållande till försiktigare, skötsammare banker. En större risktagare får också ta en större smäll om det inte går bra.
För att inte hela ekonomin ska hamna i gungning för att en bank fått problem bör staten ha en ordning för att säkra kundernas pengar. Det betyder inte att staten ska säkra den felande aktörens framtid. Kanske kan man låta kunder gå över till andra banker, till skötsamma sådana, och låta den felande gå omkull. Aktieägarna till den felande banken får naturligtvis här vidkännas en förlust. Bankens aktier är inte längre värda något. Men bankens aktiviteter har länkats över till andra, till banker som bättre förmår hantera risker (eller inte haft samma otur).
Dessa frågor är alltför svåra, alltför komplexa, för att kunna lösas en gång för alla via en lagstadgad omorganisation av bankerna. Det finns alltid risker i livet. Dessa bör man naturligtvis gardera sig emot. Men de lär knappast försvinna för att man kallar en bank två.
Detta kan vara en felsyn av ett mycket besvärande slag. För det första är det ett allvarligt ingrepp i friheten att stadga att banker som utvecklats som svar på marknadsbehov nu plötsligt ska anta vissa fasta former. För det andra kan det vara så att båda slagen av bankaktivitet är värt ett statligt stöd vid kris.
Vi har här två frågor av intresse:
1) Frågan om hur bankverksamhet bör organiseras,
och
2) Frågan hur stödpaket till krisande banker ska utformas.
Tar vi frågorna i tur och ordning kan följande sägas (i korthet):
(1) En bank förmedlar kapital till intressenter i behov av pengar. Om detta sker i form av korttransfereringar, lån mot ränta eller av riskvilligt kapital så finns det, åtminstone på en väl fungerande marknad, alternativ till bankens aktiviteter. Betalning i butik kan ske kontant med sedlar och mynt eller medelst bankernas kort. Eller medelst skuldebrev. I vissa fall kanske även byten accepteras (dock knappast av de stora varuhusen).
Investeringar banker förmedlar konkurrerar med eget kapital ifrån kompanjoner i bolag. Tillgångar kan också säljas som ett sätt att få in kapital.
Större aktörer inom handeln har kort som möjliggör avbetalning, alltså en form av kredit. Vissa aktörer har rent av startat egna banker, dvs den aktivitet de bedrivit som konkurrerat med bankers har tagit sig en sådan omfattning att det blivit bank av den.
Varför, frågar man sig, ska då en lag införas som bestämmer att existerande banker ska skilja på olika aktiviteter? Är det en stor skillnad om en större kapitalsumma finns i en organisation istället för att delas i två mindre kapitalsummor i två organisationer? Skulle det inte kunna tänkas att de båda verksamheterna flätas in i varandra, inte minst kompetensmässigt, att en uppdelning är olycklig? Vore det inte bra att behålla en ordning sådan att bankpersonalen har eller åtminstone med tiden får en kompetens om hela fältet, inte bara av en sida, av en banktyp (efter uppdelning)? Varför ska staten bestämma över de privata aktörernas organisation här istället för att nöja sig med att bankerna fungerar och att om de inte fungerar ha en rationell ordning för stöd?
Nu kommer vi till den andra frågan:
(2) Om en bank inte längre klarar sig, så är det självklart att den bör rekonstrueras om. Det kan ju inte vara så att skattebetalarna ska finansiera en mycket risktagande bank, och alltså ge den konkurrensfördelar i förhållande till försiktigare, skötsammare banker. En större risktagare får också ta en större smäll om det inte går bra.
För att inte hela ekonomin ska hamna i gungning för att en bank fått problem bör staten ha en ordning för att säkra kundernas pengar. Det betyder inte att staten ska säkra den felande aktörens framtid. Kanske kan man låta kunder gå över till andra banker, till skötsamma sådana, och låta den felande gå omkull. Aktieägarna till den felande banken får naturligtvis här vidkännas en förlust. Bankens aktier är inte längre värda något. Men bankens aktiviteter har länkats över till andra, till banker som bättre förmår hantera risker (eller inte haft samma otur).
Dessa frågor är alltför svåra, alltför komplexa, för att kunna lösas en gång för alla via en lagstadgad omorganisation av bankerna. Det finns alltid risker i livet. Dessa bör man naturligtvis gardera sig emot. Men de lär knappast försvinna för att man kallar en bank två.
Demonstrationsrätt: till vilket pris?
Man förundras över hur demonstrationsrätten hyllas som en demokratins grundpelare samtidigt som den utnyttjas av extremister på båda kanterna. Demokratins fiender demonstrerar och våld förekommer.
Ska demokratin och friheten undergrävas av att demokratin ställer sina medel till förfogande för krafter som inte vill ha demokrati? Har inte datatekniken möjliggjort andra former för yttrandefrihet än den att skrika på torget?
Ska demokratin och friheten undergrävas av att demokratin ställer sina medel till förfogande för krafter som inte vill ha demokrati? Har inte datatekniken möjliggjort andra former för yttrandefrihet än den att skrika på torget?
Frihetens Europa
Då man tar del av den senaste tidens tragiska händelser i Ukraina blir man betänksam över EU:s framtid. Det är inte bara det förhållandet att Ukraina har nära kontakter, historiskt sett, med Ryssland som gör det svårt att tänka sig Ukraina i EU. Också förhållandet att man i Ukraina har stora fascistiska partier, tydligen även i regeringen, gör en betänksam.
Ju större unionen blir desto större lär det interna motståndet mot den bli. Extema grupper kommer få större utrymme ty i vanlig anda kommer man osakligt vända sig mot EU utan att se vad EU ger exempelvis i form av lägre matpriser.
Både handel och kreditmarknad kan vinna saker på att det blir större konkurrens. Företag som arbetar över landsgränserna kommer säkert att välja bort den svenska valutan om bankfiendernas lögner får fortsätta undergräva folks tilltro till vårt pengasystem. Är man skeptisk till maktkoncentration, vilket man bör vara, bör man se fram emot att vi får större konkurrens till följd av horisontell integration, dvs att vi får aktörer ifrån andra EU-länder att bredda sin verksamhet. Kanske kan vi en dag få slippa Bonniers totala mediedominans just genom att aktörer ifrån andra EU-länder investerar i svenska tidningar och bokförlag. Detta ska inte ses som något riktat mot Bonniers gärning för Sverige. Det handlar om att bädda för ett större mått av frihet i framtiden.
De som vill ha Ukraina i EU kommer att behöva leva med ett provocerat Ryssland i framtiden.
Den naturliga utvidgningen av EU är väl på Balkan så att unionen får en enhetlig gräns.
Själv har jag inget emot att Turkiet går med i EU om turkarna vill och EU:s folk vill OCH man inom Turkiet vill ha ett frihetligt samhälle med respekt för olika gruppers rättigheter och integritet, dvs en acceptans av det moderna samhället. Dock finns det även här en uppenbar risk att man bygger in en konflikt i unionen, en konflikt man inte klarar då EU:s kritiker här får något att opponera emot som EU inte lär ha den pedagogiska förmågan att hantera.
Traditionen har att söka sig en roll i det moderna samhället, en roll som innebär att man förlikar sig med tanken på att andra människor väljer bort traditionen. Det ska väl inte vara ett tvång att upprätthålla en vana bara för att mamma och pappa har gillat den!?
När ska mänskligheten komma till den nivå där man accepterar andra människors val?
Ju större unionen blir desto större lär det interna motståndet mot den bli. Extema grupper kommer få större utrymme ty i vanlig anda kommer man osakligt vända sig mot EU utan att se vad EU ger exempelvis i form av lägre matpriser.
Både handel och kreditmarknad kan vinna saker på att det blir större konkurrens. Företag som arbetar över landsgränserna kommer säkert att välja bort den svenska valutan om bankfiendernas lögner får fortsätta undergräva folks tilltro till vårt pengasystem. Är man skeptisk till maktkoncentration, vilket man bör vara, bör man se fram emot att vi får större konkurrens till följd av horisontell integration, dvs att vi får aktörer ifrån andra EU-länder att bredda sin verksamhet. Kanske kan vi en dag få slippa Bonniers totala mediedominans just genom att aktörer ifrån andra EU-länder investerar i svenska tidningar och bokförlag. Detta ska inte ses som något riktat mot Bonniers gärning för Sverige. Det handlar om att bädda för ett större mått av frihet i framtiden.
De som vill ha Ukraina i EU kommer att behöva leva med ett provocerat Ryssland i framtiden.
Den naturliga utvidgningen av EU är väl på Balkan så att unionen får en enhetlig gräns.
Själv har jag inget emot att Turkiet går med i EU om turkarna vill och EU:s folk vill OCH man inom Turkiet vill ha ett frihetligt samhälle med respekt för olika gruppers rättigheter och integritet, dvs en acceptans av det moderna samhället. Dock finns det även här en uppenbar risk att man bygger in en konflikt i unionen, en konflikt man inte klarar då EU:s kritiker här får något att opponera emot som EU inte lär ha den pedagogiska förmågan att hantera.
Traditionen har att söka sig en roll i det moderna samhället, en roll som innebär att man förlikar sig med tanken på att andra människor väljer bort traditionen. Det ska väl inte vara ett tvång att upprätthålla en vana bara för att mamma och pappa har gillat den!?
När ska mänskligheten komma till den nivå där man accepterar andra människors val?
lördag 8 mars 2014
Meta och metameta, språkets makt över tanken
Det man lär sig i skolan är sanningen, är det nog många som utgår ifrån. Det framstår som en självklarhet. Dock vet vi väl alla att vetenskapliga teorier kan förändras. Att paradigmskiften, som de kallas, äger rum som förändrar det vetenskapliga tänkandet inom ett visst ämne.
Men även sådana vardagliga saker som etikämnets behandling i gymnasieskolans filosofiämne kan ge oss en tanke att reflektera över vad som egentligen är sant. Själv fick jag lära mig att det fanns etik, som handlade om moral, alltså var ett metaämne, ett ämne om moral, och att det sedan fanns eller åtminstone kunde finnas metaetik, metametaetik, metametametaetik osv i en oändlig serie.
Metaetik är tänkandet om etik och metametaetik är tänkandet om metaetik. Metametametaetik är tänkandet om metametaetik.
Detta måste ses som ett utslag av språkets makt över tanken! Visst kan vi tala om etik som det ämne som studerar de moraliska föreställningarna och det moraliska språket och visst kan vi tala om metaetik som ett ämne som studerar hur det etiska språket och metodiken är utformat.Därefter torde det vara slut. Allt meta efter metaetik är en del av metaetiken. Metaetiken är ett ämne som innehåller sin egen självreferens. Kanske kan man t o m säga att detta är fallet med ämnet etik. Att metaetiken alltså är en del av etiken.
Vi kan på motsvarande sätt se ämnet allmän rättslära som ett metaämne till rättsvetenskap och juridik, men metaämnet till allmän rättslära är den allmänna rättsläran själv. Ska den allmänna rättsläran ha ett metaämne utöver sig själv så torde det vara ett ämne om vetenskapen överhuvud, en sorts allmän vetenskapslära, som kanske ser likheter i funktion och angreppssätt mellan den allmänna rättsläran och andra ämnen. Man har alltså breddat analysen.
Men även sådana vardagliga saker som etikämnets behandling i gymnasieskolans filosofiämne kan ge oss en tanke att reflektera över vad som egentligen är sant. Själv fick jag lära mig att det fanns etik, som handlade om moral, alltså var ett metaämne, ett ämne om moral, och att det sedan fanns eller åtminstone kunde finnas metaetik, metametaetik, metametametaetik osv i en oändlig serie.
Metaetik är tänkandet om etik och metametaetik är tänkandet om metaetik. Metametametaetik är tänkandet om metametaetik.
Detta måste ses som ett utslag av språkets makt över tanken! Visst kan vi tala om etik som det ämne som studerar de moraliska föreställningarna och det moraliska språket och visst kan vi tala om metaetik som ett ämne som studerar hur det etiska språket och metodiken är utformat.Därefter torde det vara slut. Allt meta efter metaetik är en del av metaetiken. Metaetiken är ett ämne som innehåller sin egen självreferens. Kanske kan man t o m säga att detta är fallet med ämnet etik. Att metaetiken alltså är en del av etiken.
Vi kan på motsvarande sätt se ämnet allmän rättslära som ett metaämne till rättsvetenskap och juridik, men metaämnet till allmän rättslära är den allmänna rättsläran själv. Ska den allmänna rättsläran ha ett metaämne utöver sig själv så torde det vara ett ämne om vetenskapen överhuvud, en sorts allmän vetenskapslära, som kanske ser likheter i funktion och angreppssätt mellan den allmänna rättsläran och andra ämnen. Man har alltså breddat analysen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)