Kan Tobinskatten verkligen fungera?

Förslaget om att införa en Tobinskatt verkar lockande på många. Jag måste erkänna att jag då och då frestats av möjligheten att få in pengar till gagneliga ändamål medelst en beskattning på valutaväxling och finansiella transaktioner. Tanken att folk med pengar istället för att handla med värdepapper ges ekonomiska incitament att investera i den s k reala ekonomin är lockande.

Dock inställer sig en del frågor!

Om en skatt läggs på finansiella transaktioner och växling lägger man en kostnad på banker och andra inblandade aktörer. Sannolikheten att dessa kommer att övervältra denna kostnad på andra, till syvende og sidst allmänheten, är hög. Är inte själva tankegången bakom Riksbankens diskontohöjningar att bankerna ska följa efter, höja räntorna och därmed minska efterfrågan på bankernas krediter?

En skatt på finansiella transaktioner kommer att göra den finansiella transaktionen mindre lönsam. Vad blir då följden? Är inte den logiska följden en prissänkning? Det stegrade priset till följd av övervältringen, som drabbar konsumenterna, resulterar i ett lägre pris. Då kommer handeln att kunna öka igen. På ekonomiska: Inget annat har hänt än att man flyttat på utbud-efterfrågekurvan!

Hur blir det med Riksbankens oberoende om aktiviteter som har med valutan att göra ska kunna få ett ändrat pris till följd av en Tobinskatt som påläggs av andra?

Tankegången att Tobinskatten ska hålla tillbaka en valuta och på det viset minska flödet fram och tillbaka mellan olika valutaområden torde vara felaktig. Vad som händer då Tobinskatten införs är att det blir dyrare för aktörer att växla pengar. Valutaskillnaden blir mindre om vi ser det ifrån den starka valutans horisont. Den blir större om det är den svagare valutan som ska växla till den starkare.

Vad blir följden av detta? Följden lär inte bli annan än att den svagare valutan blir ännu svagare. Det rika landet kommer på det viset återfå sin valutaskillnad. Det blir åter möjligt att flytta ut medel för investeringar i andra valutaområden. Det ekonomiskt svagare landets valuta får vänta tills dessa investeringar gjort landet starkare innan det återfått valutaskillnaden som fanns innan Tobinskatten.

Tobinskatten lär vara improduktiv, rent av stridande mot sitt eget ändamål. Om den svagare valutan sjunker än mer så att det nu inte blir dyrare att agera över gränsen än innan Tobinskatten, ja då är Tobinskatten inte längre ett hinder för rika länder. Den lär blir det för fattiga länder. Deras import blir dyrare.

En skatt på värdepapper kan te sig som en inkomstkälla för staten. Men situationen är likadan här. Kommer skatten att ha en effekt kommer en justering att ske. Kommer man inte ha råd att handla lika mycket som förut lär priset sjunka. Då kan man handla mer igen.

Vi ser hur trubbigt skatteinstrumentet är då det gäller att styra aktörerna till den önskade aktiviteten!

Därtill finns det redan en skatt på vinster vid försäljning av aktier och andra värdepapper.

Det man önskar, att få kapital till den reala ekonomin, lär inte bli verklighet av att man lägger skatter på finansiella transaktioner och valutaväxling. Vill vi att bankernas roll ska minska önskar vi säkert att Drakarnas ska öka. "Drakar", små och stora, eller rättare sagt stora och större, är aktörer med riskvilligt kapital, aktörer som är beredda att satsa detta kapital i bolagsbildning tillsammans med personer som har goda idéer men ont om pengar. (Namnet "Drakar" är efter ett teveprogram.)

Sanningen är ju att bankerna inte är så negativa som vi menar. De öser inte kapital över marknaden, krediter som aktörerna sedan inte kan betala. Många har behov av kapital men nekas lån av bank. Deras projekt bedöms som osäkra då de inte har eget kapital.

Ska du få lån, alltså främmande kapital, behöver du ha ett eget kapital. Har du idéer som är bra men saknar pengar måste du bilda ett bolag tillsammans med någon som har kapital.

En liten justering av Riksbankens diskonto gör lånen i bank dyrare. En liten justering av bolagsskatten nedåt skulle kunna göra dem billigare. Genom att mängden Drakar då skulle kunna öka kommer kreditvärdigheten att öka. Många tekniska lösningar i det lilla, som tillsammans skulle kunna ha en ofantlig effekt, kan bli verklighet om mängden eget kapital kan öka. Då kommer det egna kapitalet att dra till sig en mindre mängd främmande kapital, dvs pengar som "skapas av bankerna ur tomma intet", som bankfienderna säger. Vi får av dessa källor, eget och främmande kapital och nya idéer, ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten innebär fler beskattningsbara transaktioner, fler sysselsatta, färre arbetslösa.

Varför kan inte Attack och andra vira en palestinasjal runt halsen och gå ut och propagera för dessa idéer? Är de rädda för en bättre värld?

Verklig frihet

En gång fanns det mörka människor som bodde i Göteborgs skärgård och som nyttjade ett sinnrikt system för att kunna begränsa möjligheten av oväntade besök. De bodde i delar av vad som idag är Sverige och skulle kunnat kallas för svenskar om de inte antingen gav sig av frivilligt eller drevs i väg av de utlänningar i området som med tiden kommit att kallas svenskar. Dessa germanska stammar har väl kommit ifrån Asien.

Norden var en transitplats för många av dessa stammar. I omgångar har de lämnat Norden för att bli angler och saxare m fl på kontinenten. Dessa drog sig senare västerut, över till det som numera kallas "de brittiska öarna". Vikingarna eller nordmännen var de kvarstannande stammarnas urartade handelsresor: erövring och kolonisation.

Ingen torde kunna förneka släktskapet mellan kontinentens germaner och Nordens. På kontinenten har andra folk också funnits som germanerna länkats samman med för att bilda de olika folken. Dessa är inte hermetiskt slutna enheter.

Rädslan för Europa tycks därför vara en rädsla för sina egna släktingar. Tyskar, holländare, engelsmän m fl grupper är besläktade med svenskar och danskar.

Det finns alltså ingen anledning för svenskar att frukta en utveckling sådan att Europa konsolideras. Friheten kan öka om så sker. Kommer unionen en gång att bli en federation är en sak säker: Vi som lever nu är mull och aska för längesen.

Den historiska utvecklingen kan inte påskyndas utan allvarliga konsekvenser. Den torde heller inte kunna stoppas utan att det också får allvarliga konsekvenser. Den som tror att förändringen sker snabbt är naiv.

Sverige konsoliderades, blev ett land, under en utdragen tidsperiod. De olika landsändarna har sedan harmoniserats med varandra. De språkliga och kulturella skillnaderna har blivit mindre. Det betyder inte att kulturella vanor upphört. Det kan likasågärna vara att de tagits över av andra grupper. Man har tagit det som varit bra och bildat något nytt av detta, något svenskt.

Det halländska, värmländska, västerbottniska, skånska m fl kulturyttringarna går på många sätt än att hållas isär. Det finns ett värde i att dessa skillnader lever vidare. Men värdet består inte i att behålla dem för deras egen skull utan i att behålla dem för människornas. Så att dessa kan känna levande delar av sin historia.

En integrering med Europa skulle kulturellt sett inte ske över en natt. Språken är så skilda att även om det politiska och ekonomiska samarbetet blev stort skulle språken vara kvar som skilda kommunikationsmedel. Jag tror att engelskan blir ett språk som många kommer att använda vid sidan av modersmålet, men att tro att modesmålet upphör är att ha en övertro på integrationens effekter.

EU har redan idag betytt mycket för att inflationen ska vara låg. Lidl och Netto är två utländska aktörer som håller nere priserna. Det gör också aktörer som invandrare skapat. De har därtill utökat utbudet av grönsaker och frukt.

Kan den horisontella integrationen innebära att vi inte bara får lägre priser utan också starkare företag och att de som idag dominerar ägandet i Sverige får en sund konkurrens tror jag att vi kan känna framtiden an med tillförsikt. Frihetens fåglar kan få flyga också i morgon. Det blir svårare för en liten grupp vänsterintellektuella att dominera medievärlden och kulturvärlden. De många försök att lyckas som idag gjorts för att tysta ihjäl folk, att därmed kränka deras skapande och deras människovärde, blir inte lika framgångsrika i ett fritt samhälle, speciellt inte ett sådant samhälle som lägger tryggheten inte i anställningen utan i medborgarskapet eller i det att man är en individ och har rättigheter som tillfaller en sådan.

Författaren och poeten Lars Gustafsson är väl det exempel som en framtida historieskrivning, om den inte styrs av vänstern, kommer att betrakta som utsatt för ett kränkande rättsövergrepp. Både det förhållandet att han inte sitter i Svenska Akademien och att Tomas Tranströmer fick nobelpris i litteratur, medan Gustafsson kallades till tevesofforna för att kommentera det hela, vittnar om ett osmakligt maktmissbruk av en akademi vars ledamöter borde ta sitt ansvar och avgå med omedelbar verkan.

Stulen frihet

Det är inte säkert vi har ett fritt samhälle bara för att det finns fri konkurrens. Om konkurrensen exempelvis inom medieområdet är begränsad kan friheten tas ifrån oss av en liten grupp som härskar över många. Friheten blir ett sken för galleriet. Den tycks kapad av en liten grupp vänsterintellektuella.

De håller koll på oss som är för verklig frihet. Under värdiga former naturligtvis. Metodiskt härskar de över oss. Försöker få våra tankar att glida bort mot osunda banor. Medelst sexualisering och övervakning. Medelst lögner och förtal.

Jag vet inte hur många gånger jag tryckt bort naket på Facebook. Men annonserna kommer envist tillbaka.Våra tankar ska ledas bort ifrån saken. Vår vilja att leva i ett fritt samhälle förslavas på ett maner man säkert lärt sig ifrån Stasi och KGB.

Så fort det bildas grupper som vill att fattiga länder ska få skuldavskrivning eller åtminstone skuldnedsättning eller att inte kärnkraften ska få dumpa marknaden med billig el som är farlig och som blir dyr då de verkliga kostnaderna hinner i fatt den, ja så fort sådana grupper bildas för att agera demokratiskt kapas de av en liten grupp vänsterfolk.

Samma ansikten dyker upp på mötena som ledare. Du hinner inte välja någon förrän de redan sitter där och leder det hela med en agenda som säkert bara de själva känner till. Diskuterar de med marknadsvänliga människor som är mörka eller har utländska rötter dröjer det inte länge förrän de "solidariska" och "rättvisetänkande" vänstermänniskorna kräks av främlingsfientlighet och utlänningehat.

De hatar bankerna och de hatar EU. De är som sverigedemokraterna med den enda skillnaden att SD inte vill ha en grupp utlänningar i landet medan vänsterfolket vill ha dem som en kader städare och lågavlönade slavar som "ska veta sin plats".

Vet de inte detta startas hajlandet.

Friheten tas ifrån oss, en god kaka som angrips av både höger och vänster, och alla låter det ske.

Demokrati och egenintresse

Det har sagts på internet av bankfiender att egenintresset inte får kontrollera bankerna i en demokrati. Man gör gällande att det finns ett motsatsförhållande mellan demokrati och egenintresse.

Denna uppfattning är enligt min mening felaktig.

Hur ska vi kunna testa detta omdöme?

Jo, genom att fråga oss huruvida altruismen är demokratisk. Är det demokratiskt att vara altruistisk? Det är moraliskt gott att vara altruistisk. Det är fint att vara det. Människor som utför altruistiska handlingar är värda vårt beröm, vår uppskattning. Men påståendet att altruismen är demokratisk är ett utslag av att blanda samman saker och ting. Du kan vara altruistisk i en diktatur. Vårt behov av omtanke ifrån andra lär vara något som är förbundet med hur pass stora våra behov är. Visst har väl demokratier lyckats minska behoven av hjälp ifrån andra. Men det är inte för att människor varit altruistiska, snarare för att samhällena utöver att vara demokratier också varit marknadsekonomier.

Det är moraliskt gott med ett visst mått av egenintresse. Tänker man på sig själv behöver inte andra tänka på en. Om alla tänker på sig själva minskar gruppen som behöver stöd av andra. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka egenintresse och att utföra altruistiska handlingar. Marknaden innebär att du tillgodoser andras behov genom att tillgodose dina egna.

Det är därför marknadsekonomier blivit de mest lyckade samhällena, samhällen med minst av fattigdom. De har låtit ömsesidigheten råda. Marknadens mekanismer har bejakats men man har garderat sig emot att den starke ska utnyttja den svage. Vi har fått rättsligt stöd åt arbetstagare, konsumenter, hyresgäster, arrendatorer m fl grupper.

Just förhållandet att en kreditgivare arbetar på en konkurrensutsatt marknad innebär att han inte ensam kan bestämma priset. Att han har att tillogodse sitt egenintresse innebär att ekonomiska medel handhaves på ett ansvarsfullt sätt. De kan inte bli föremål för slöseri eller improduktivt nyttjande som då det är en statlig instans som handhar medlen. Vi ska ju komma ihåg att en statlig bank eller en statlig fondstyrelse består av människor. Men då dessa människor handhar andras pengar, inte sina egna, kan de göra felsatsningar som står hela samhället dyrt.

Löntagarfonderna är ett varnande exempel på vad statliga banker kan innebära. Löntagarfonderna skulle få pengar, var det tänkt, av privata företag som gick bra. Löntagarfondens styrelse skulle sedan stödja företagande den ansåg det behjärtansvärt att stödja. Istället för en privat kreditgivare eller investerare skulle nu en löntagarfond med tvångsinförskaffade medel göra investeringen. Framstår inte detta för alla som klantigt, ja, ondskefullt? Vem tror idag att detta skulle leda till något annat än katastrof?

Jag föredrar privata banker som tänker på sitt egenintresse! Tänker de på sitt egenintresse måste de också tänka på allmänheten! På dig och mig!

Marknadsekonomi versus "förvaltningsekonomi"

Den som förespråkar en ordning med fria val behöver därför inte mena att allt ska vara föremål för fri prissättning. Torget är en bild för marknaden som ofta användes för att illustrera samband mellan utbud och efterfrågan. På torget säljer man bl a gurkor och förhållandet mellan antalet sålda gurkor och antalet efterfrågade gurkor bestämmer priset.

På en marknad, som under ett evenemang kallat "marknadsdagar", träffas säljare och köpare under en eller ett par dagar för att sedan skiljas åt. Det fanns marknader i Antwerpen och Brygge m fl platser. Marknadens ekonomi gav marknadsekonomin dess namn.

På en marknad kunde allt möjligt säljas. Kläder, boskap, hantverksprodukter, importvaror som kryddor och siden. Men knappast sjukvårdstjänster.

Vi kan alltså göra en åtskillnad mellan sådant vi anser kunna vara föremål för fri prissättning och sådant vi inte vill ska prissättas på ett sådant sätt. Det vi vill undanta fri prissättning är ofta sådant som vi menar alla bör få del av. Dit hör sjukvård och undervisning.

När vi idag i viss utsträckning har en marknad för utbildningstjänster är det dock ingen fri prissättning. Skolpengen finns för att alla ska ha en rätt att välja vilken skola man ska gå i. Alternativ skapas till den offentliga skolan. Bara för att en skola är offentlig måste den inte vara bäst. Man kan ha olika uppfattning om saker och ting. Det är inte mer än rätt att eleverna och deras föräldrar ges en vidare rätt att välja än den som kan förmedlas av den offentliga sektorn.

Nobelpristagaren och ekonomen James Buchanan har påståtts vara nyliberal. Men han lämnade aldrig det statliga Chicagouniversitet vid vilket han var anställd. Fria val möjliggör alternativ som är statliga.

Privat vård utan obligatorisk allmän försäkring tenderar att bli dyr. Det är kvalificerade tjänster som säljes. Insatserna som görs är dyra. Ska detta vara föremål för prissättning på samma sätt som gurkor eller sportbilar kan följderna bli allt annat än önskade. Priset skulle kunna bli mycket högt för tekniskt avancerade åtgärder, med följd att bara rika kan betala dem. Och då de har pengar och priset är fritt kommer vårdgivaren att lägga på lite extra, eftersom det råder osäkerhet rörande framtiden. Kommer fler att vilja köpa dessa tjänster?

För de fattiga lär en helt fri prissättning innebära att de kanske får vård. Men hur god kommer lågprisalternativet inom vården att vara?

Privata alternativ är bra som alternativ. Men vård och skola är områden där den fria prissättningens mekanismer inte kan vara allenarådande. Det fordras en balans sådan att alla kan ges vård och utbildning.

Det är en annan sak att prissättningen av sådant som sjukhus och skolor nyttjar kan ske enligt den fria prissättningens principer. Sålunda säljes gasbindor, rengöringsvätskor, skalpeller, tråd m m på ett sätt som bestäms av utbud och efterfrågan. Detta är till gagn för sjukhusen! Sjukhusadministrationen kan ju köpa in i så stora partier att man får de fördelar storköpen innebär: ett lägre styckpris.

Nationalekonomer menar att även ekonomin i USA är en blandekonomi ("mixed economy"). Det är inte fråga om ren marknadsekonomi. Det finns inslag av vad som kan kallas "förvaltningsekonomi". Som då man ifrån politiskt håll bestämmer om en prisbildning som innebär att ett pris ligger fast och inte blir föremål för de fluktuationer som blir följden då utbud och efterfrågan direkt bestämmer priset.

Den vård och den undervisning som ges vid torget är väl av det slag man inte betalar för. Det är en lärdom av det djupare slaget, en sådan en sufi kan ta åt sig.

Om "positiva" pengar versus "negativa"

På nätet kan man läsa att vissa försöker skapa en distinktion mellan "positiva pengar" å ena sidan och "negativa pengar" å den andra. Pengar är positiva, menar man, om de skapas utan skuld, negativa om de kommer till medelst en skuld, vilket man menar vara fallet idag då en bank lånar ut pengar.

Den som tror att man kan skapa pengar, tillgångar, utan en motsvarande skuld är allt ute på hal is. Inte nog med att man vill ha en medborgarlön som ska betalas ut åt alla, åtminstone myndiga, en gång i månaden. Denna medborgarlön, eller basinkomst, ska bestå av "positiva pengar". De ska alltså inte komma till som en kredit.

Min tankegång att en basinkomst skulle kunna komma till medelst en skapad kredit, dvs att vi får pengar som betalas ut av Basbanken, för att sedan betalas tillbaka till Basbanken, är alltså en tankegång som ratas. Utbetalningen innebär ju att en skuld skapas. Skulden är Basbankens fodran på inbetalning till banken. Inbetalningen skapar balans i förhållande till utbetalningen. Utan inbetalningen till Basbanken skulle inflationen fräta sönder samhällsekonomin. Pengar skulle inte längre vara värda något. Det om något kan kallas "negativa pengar".

Bankfienderna vill inte ha höga skulder eller höga räntor. Nej, ingen vill väl ha skulder utan istället väldiga rikedomar. Men det som skapar ett behov av lån är inte bankernas girighet. De vill gå med vinst, kunna betala sina skulder, ge lön åt anställda, utdelning till ägare, så att folk kan betala sina räkningar, få mat på bordet. Helt enkelt leva vidare.

Problemet är att inflation uppstår inom vissa sektorer av ekonomin. Jag tänker inte så mycket på att en stark realekonomi och höga förväntningar på framtiden driver upp priserna på värdepapper utan på att bostadsbristen driver upp bostadspriserna. Det är dessa som skapar behov av lån. Ju mindre utbudet av bostäder är desto större kommer lånebehovet att vara.

Att se till att byggandets egenkapitalförsörjning förbättras och att dess allmänna verksamhetskostnader kan hållas nere, att se till att bygga billigt och snabbt, men ändå säkert, vore något som borde ges högsta prioritet. Då det ändå tar sin tid att bygga kommer det större utbudet att mjukt dämpa prishöjningarna på bostäder och sedan kanske differentiera dem så att det finns ett större utbud av billiga bostäder än idag. Detta kommer att skapa ett minskat behov av att låna.

Det är på det sättet som man minskar risken för folk att "hamna i bankernas nät". Det bara förvärrar saker och ting om man istället ger sig på bankerna, i den felaktiga tron att man kan få pengar ur ingenting som inte behöver betalas tillbaka till sin källa.

Bristen på ekonomiska insikter kan bli lika förödande som om icke tekniskt kunniga människor pockar på att få lösa problem med rymdfarkosters drift.

Den fattiges frihet

Jag äger inte mycket. Några böcker, en laptop, några stolar, två bord, några tavlor. Det är allt.

Det är blott indirekt nytta jag har av att försvara bankerna och marknaden emot dess fiender. Får dessa bank- och marknadsfiender sin vilja igenom blir skadorna på samhällsbygget betydande. Som samhällsmedborgare känner man ett visst ansvar.

Men är det bara okunskap eller en snedvriden god vilja som ligger bakom att folk attackerar bankerna och företagen? Det kan ligga annat bakom. Pengar. Att likt de medelklassfolk som behärskar bokförlagen sprida en röd fernissa över sig så att den egna förmögenheten inte syns. Hettar det till får argumentsationen inte bara en marknadsfientlig inriktning. Den blir direkt antisemitisk. Allt detta för att vara, som man tror, en bred massa till lags. Det är tydligen angeläget för vissa med pengar att sjunga högt och dansa vackert för de som samlas för att kritisera skapandet av pengar. Kanske en och annan som just har pengar tycker att det börjar bli besvärande, att det är bättre att inte bara stämma in i klagokörens toner utan att sjunga högst av alla.

Trots att judarna väl inte längre finns kvar inom judendomen och de judiska familjerna försvenskats skuldbeläggs människor som är mörka. Nidbilder som skulle föreställa en mr Goldman visade en person med mörkt skägg, stor näsa och stora utstående ögon. Den verkliga bilden var en annan. Den föreställer en ljushårig person (ser mer ut att vara brittisk än orientalisk; liknar en britt, liknar inte alls någon från Orienten). Så är det på område efter område. De mörka finns inte kvar. De har ersatts. Nu finns där andra. Sådana som liknar värdfolket och som gör så för att de blandats upp med dem. Men de antisemtiska föreställningarna finns kvar. Och det är inte nidbilder av folk som liknar värdfolket som tas fram för att styra folkhavet.

Är det så en demokrati ska skötas? Att de som talar mest om ekonomi är de som begriper minst? Att man tar fram argumentum ad hominem istället för att hålla sig till sak?

Det må vara hänt att judarna ägt banker, ägnat sig åt kreditverksamhet. Frågan bör vara om detta varit bra. Vilka som gagnats av av få främmande kapital.

Någon på en bankkritisk sida menade att Rotschild styrde alla centralbanker utom de i Nordkorea och Afghanistan. Ja, där har ni två exempel på den katastrof som väntar om kapitalets fiender får lov att sätta samhället i brand! Då kommer det snart inte finnas något välstånd längre. Då skapas inte nya pengar medelst krediter. Då investerar inte storbolagen i Sverige. De tar bort sitt kapital härifrån. Då höjs bolagsskatten. Ännu fler bolag försvinner. Arbetslösheten blir större och större. Hatet sprids. Demonstrationer hålles. Motdemonstrationer också. Förtvivlan skriks ut på gator och torg. Våldets kräfta tuggar sig allt djupare in i samhällsköttet. Krig står för dörren...

Det kan snart vara för sent om folk inte tar varning och undviker de som hetsar mot det kapital vi är beroende av för så mycket. De som inte bara tycker att nyliberalismen är fel utan också socialdemokrater och miljöpartister.

På en fri marknad (men obs: allt är inte tillåtet!) med konkurrens och som har goda villkor för det egna kapitalet kommer det bli möjligt för etniska svenskar, invandrare med danskt eller norskt påbrå, eller tyskt eller iranskt eller arabiskt m m att sätta igång med en kreditverksamhet. Det är hur aktörerna svarar på utbud och efterfrågan som avgör vilka som lyckas bra och vilka som lyckas mindre bra. Olika alternativ bör finnas. Också alternativ som lanserar sig som räntefria.

Den som agerar med framgång på marknaden agerar inte bara för sin egen fördel. De tjänar också andra. De går också andras ärenden. Det är inte bara judar som äger banker. Det är inte bara judar som får lån av bank.

Ska det demokratiska samhället få malas sönder av okunskap och illvilja istället för att de kreativa krafterna får kanaliseras i gynnsamma banor, gagneliga för alla?