Något som för mig passerar smärtgränsen är försök att kontrollera andras tänkande. Var och en bör själv få stå för sina idéer, inte tillskrivas uppfattningar eller viljeyttringar av andra.
I ett demokratiskt samhälle borde det vara en självklar rätt för oss alla att få se våra ord i tryck. Om några stalkar andra för att sätta stopp för detta har demokratin fått ett odemokratiskt inslag. Det må vara hänt att medlemmar av frimurarsällskap e dyl har att rätta sig efter vad andra tycker, åtminstone inom vissa ramar, men jag är inte med i en sådan sammanslutning.
Något jag gillar hos Osho är att vi serveras ett budskap vi kan ta till oss var och en efter sina förutsättningar utan att göras till lärljungar. Det finns likheter med sufismen och denna studerar jag på egen hand utan att vara medlem av något sällskap.
Det förhållandet att Tage Linbom och Kurt Almquist var sufier bör inte tolkas som så att man för att gilla sufismen måste vara s k traditionalist. Vad denna traditionalism egentligen går ut på blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Menar man att det är traditioner innan Franska revolutionen, eftersom man ogillar "moderna politiska ideologier", så har man sagt nej till den moderna samhällsutvecklingen. Ideologierna kom ju till som ett försök att ge svar på aktuella samhällsproblem.
Den islam, låt vara sufistisk, som de "konservativa tänkarna" Lindbom och Almquist konverterat till innebär i formell mening ett avbräck med traditionen i väst.
Att de två tänkarna konverterade och anslöt sig till sufismen bör ses som ett fritt val av individer. Vi har alltså av detta att se en sorts liberalism: X och Y konverterar till islam men menar inte att alla i samhället måste göra detta. Det är val betingade av att de vill gå en "inre väg". En sådan inre väg kallade Hafèz "rendi" och den kan utformas olika, eftersom det är just en individuell väg. Det må finnas ett mål gemensamt för oss alla men vi har alla att gå en egen, personlig väg för att komma dit. Vi kan inte gå någon annans väg, även om vi kan inspireras av andras vägval. Vi befinner oss på olika platser kulturellt, geografiskt, mentalt. Ja, då bör vi också få göra våra egna val för att ta oss framåt. Ingen annan bör välja åt oss.
Tolerans och frihet har vi vaskat fram ur detta ovanstående! Vi har i Tage Lindom och Kurt Almquists exempel sett vikten av att få skapa sina egna traditioner. Det var inte mor och far som fått de två filosoferna att bli sufier och muslimer. De kunde nog ha blivit sufier utan att bli muslimer, men, tror jag, den sufiorden de togs upp i ställde krav på islamsk religionstillhöringhet.
Sufismen finns i kristna och muslimska länder. Den finns i demokratier och i diktaturer.
Så är också den filosofi som säger att kapitalist, arbetare och kund bildar en treenighet på marknaden, en marknad som har själva Naturen som begränsande faktor och ram. Då vi i existentialistisk anda önskar medvetandegöra våra val på marknaden, bl a vad gäller konsekvenser mot andra och miljön, så är det något som i sig inte förutsätter existensen av ett demokratiskt samhälle. Jag tror Sartre skulle ha hållit med om att den existentiella situationen ställt speciella krav på oss i en sådan situation. I ett demokratiskt samhälle kan det vara öppet att vi har att var och en göra egna val.
Men får vi detta? Är det verkligen så att vi respekteras göra egna val? Eller är det bara socialism och fascism som räknas medan toleransens ideologier lever en alltmer tynande existens.
Jag tror att friheten bittert kommer att saknas när vi förlorat den på riktigt.
