Vad vi med moral menar är ju att vi ska göra gott och inte ont. Det som är moraliskt gott är inte detsamma som det som är fysiskt gott. Det moraliskt goda är att göra det fysiskt goda, undvika det fysiskt onda.
Varför det förhåller sig så här inser vi om vi tänker efter lite grand. Får vi välja mellan fysiskt välbehag och fysiskt obehag väljer vi fysiskt välbehag. Varför skulle vi välja annorlunda?
Ett svar på den frågan kan vara att vi är skadade och vill underkasta oss en fysiskt smärtsam operation. Dock genomgår vi operationen (något fysiskt ont) för att få uppleva något fysiskt gott (att den fysiska smärtan, onda, som operationen befriar oss ifrån gör att vi känner oss befriade ifrån detta onda och har då fått något fysiskt gott istället).
En fysisk smärta är alltså okej för att vi ska få ett fysiskt välbehag, relativt sett. Att befrias ifrån något som gör ont är ju vid jämförelse att få ett välbehag. Operationen, det fysiskt onda, valdes inte för att det var moraliskt gott i sig utan som ett instrument till något fysiskt gott: befrielsen av ett smärttillstånd.
Det moraliska tänkandet kan alltså vara antingen direkt eller indirekt. Det är direkt då vi väljer mellan olika alternativ och inte har ett alternativ som ett instrument för ett annat. Det är indirekt då ett alternativ väljs för att förverkliga ett annat, exempelvis att operativt avlägsna en böld.
Det moraliska tänkandet bygger också på en relativitet. Vi jämför olika tillstånd, antingen sådana som i tidsplanet är parallella som då vi väljer det fysiskt goda framför det fysiskt onda av två handlingsalternativ, eller för att ett alternativ väljs för att det leder till ett annat: operation väljs för att dess onda uppvägs av tillståndet efter operationen. Hade inte operationens onda uppvägts hade vi sagt att den inte var värd mödan och stått ut med vår smärta.
Den som menar att vi väljer bort tillstånd av lycka för att vi vill gå den religiösa vägen är ändå, som många påpekat, utilitarist. Man menar att Gud är regelutilitarist: Låt bli x antal handlingar som på jorden leder till lycka för att få en större lycka i Himlen! Att lyda Gud menar vissa vara av ett så stort värde att det uppväger alla andra handlingars sammanlagda värde.
Vi kan inte säga om en religiös person att han inte är utilitarist. För det första tror jag han inte bryr sig om etiketten, för det andra tror jag att han först ändrar ståndpunkt om han blir klar över att det handlingsalterantiv han valt antingen inte är vad Gud kräver eller inte kommer att leda till de förespeglade målen. Detta är naturligtvis i så fall inte Guds fel utan vilken syn på Gud individen haft.
Vad tycks utilitarismen vara om inte ett speciellt drag hos det moraliska tänkandet? Menar vi att vi ska utföra vår plikt, lite i Kants anda, är ju detta att tolka regelutilitaristiskt. Varför skulle vi utföra vår plikt om inte detta ledde till det tillstånd som sammantaget var bäst för oss alla? Och boven som väljer att bryta mot lagen gör väl detta av handlingsutilitaristiska skäl. Egenintresse och moral kan båda kläs i utilitaristiska termer och jag tror att vi här har problemet med att få en enighet i synen på utilitarismen i etiken.
Oändlighetens Ande som manifesterar sig i fysisk form, Naturen, fordrar visdom för att låta sig uttolkas.
