Grundtrygghet är av stor samhällsekonomisk betydelse. Osäkerhet kring den egna försörjningen minskar penningcirkulationen och antalet utförda aktiviteter av ekonomisk natur.
En utgångspunkten för vårt tänkande bör utgöras av individen. Inte minst individen med svag ekonomisk ställning bör beaktas. Vad kan göra denna individs ställning bättre? Det är en fråga vi bör ställa oss. En grundtrygghet sådan att du vet att det finns pengar till de mest basala utgifterna även om du råkar tillhöra de mindre bemedlade.
Ska en arbetslös person förbättra sin ekonomiska ställning bör givetvis ett avlönat arbete ses som ett lockande alternativ. Långa fasta anställningar tillhör nog det förflutnas värld och kan säkert bli föremål för romantiserande betraktelser. Kvarstår gör att den enskilde för att få mer än basinkomsten bör kunna ingå ett avtal med en företagare, eller kanske rättare med ett företag, för att i utbyte mot en arbetsinsats få en summa pengar, oftast i form av insättningar på ett konto. Vi har alltså kvantifierade prestationer och konton som storheter i värdeutbytet mellan individer och företag. Kontona finns hos olika banker. Dessa har en centralbank som bank och bakom denna finns guldreserv och en bankfond att nyttja vid kriser. Detta stabiliserar den monetära dimensionen.
Ingenting av det ovan sagda har berört egoism eller icke egoism. Ofta beskylls marknadsvänner för att försvara ett egoistiskt system. Detta är inte med sanningen överensstämmande, ty frågan om egoism rör individmoralen medan marknadsekonomin rör ett system. Detta system möjliggör både egoism och altruism.
När folk påstår att företagare är egoister för att de vill tjäna pengar menar de med "egoism" något så allmänt att vi alla kan klassas som egoister. Och då är naturligtvis omvärderingen vad som ligger närmast i stegriktningen. Vi känner oss plötsligt övertygade om att egoism är något bra. Det är kraften som får oss att arbeta. Varför vill vi arbeta? Enligt detta synsätt för att vi är egoister. Att egoism egentligen bör beteckna något annat, något som inte är förenligt med välvilja, solidaritet och altruism nämner man inte. Vi kan då få uppfattningar som går emot våra moraliska intuitioner. Bara för att det är bra med en egoism som får oss att arbeta blir det dåligt med en altruism som hjälper nödlidande. Altruism sägs cementera de nödställda situation. Hur som helst ter sig ett sådant här tänkande som ett tänkande som vill ändra de moraliska begreppens hävdvunna mening.
Jag vill alltså både vända mig mot uppfattningen att företagande generellt är egoism och uppfattningen att det allmänt är rätt att vara egoist och fel att hjälpa svaga, sjuka, handikappade, nödställda, folk i ekonomiskt trångmål osv.
Om ett företag går bra kan det producera mera, avlöna de anställda bättre, stå fast vid ingångna avtal, ge ökad utdelning åt ägarna. Det att ägarna kan ta ut en större vinst gör dem inte automatiskt till större egoister än då de inte kunde ta ut en lika stor vinst. Då vi inte enkelt kan veta andra människors motiv kan vi inte enkelt avgöra om någon är egoist eller inte. Vi får anlägga ett utilitaristiskt perspektiv och värdera konsekvenserna av de olika alternativen. Om den företagare vi får jobb hos är känd för att stå fast vid ingångna avtal, betalar oss hyffsat och är lyhörd för synpunkter på arbetsmiljön m m behöver vi inte bry oss om vad hans inre drivkrafter är. Vill han ta revansch på en fattig uppväxt, visa för farsan att han duger eller bli den förste som äger och styr ett varuhusimperium som inkluderar också andra himlakroppar än Jorden, allt det blir ointressant. Något privat vi inte har med att göra.
Vi kan uttrycka detta som så att om individen följer samhällsavtalet och avtal ingångna med samhällsavtalet som grund, så länge är individen en moraliskt acceptabel aktör på marknadens spelplan.
Säger man att det är marknadsekonomin, eller "kapitalismen", som är boven bakom miljöproblemen visar man hur lite man förstått. I det kommunistiska Östeuropa fanns stora utsläpp av miljöfarligt slag. Det lär ha varit blyförgiftning som var en starkt bidragande orsak till det romerska rikets tillbakagång. Det romerska rikets ekonomiska system var inte av marknadsekonomiskt slag. Men vi ser här den avgörande faran: okunskap. Det var för att man inte kände till blyets farlighet som man kunde skadas av det i så stor omfattning! Under industrialismen kände man inte till riskerna med utsläppen från fabriker mer än att det på vissa platser blev svårt att andas. Dessa hälsoproblem ansågs tydligen inte stora nog för att stoppa maskiniseringsprocessen.
Miljöfrågan är alltså en medvetenhetsfråga och berör alla ekonomiska system. För att få ett godtagbart utfall bör givetvis samhällskontraktet utformas så att aktörer som följer det inte ställer till skada för individ och hälsa. Det är här vi bör fokusera vårt intresse för att få systemet att fungera. Och inte fråga om folk är egoister eller inte. Den som är företagare och egoist måste ta hänsyn till andra personers önskningar för att nå sina mål. Visar den framgångsrike aktören en altruistisk sida uppfattar vi vederbörande som högtstående, någon som nått den högsta ligan.
Vi ser att systemet drar nytta av vår naturliga själviskhet samtidigt som det fostrar till altruism.
För att förstärka denna process kan vi lära mycket av den väg sufismen anbefaller. Vi bör göra en insats i samhället men endast Gud vet det rätta värdet av asketens meditation i grottan. Är det inte en förädlad kärlek som därifrån sprids ut i etern, oss alla till gagn?