Ett stabilt samhälle fordrar inte bara en fast grund utan också bärande väggar. Eller tvärtom: Det går inte att bygga ett hus med bärande väggar på en instabil grund.
Samhälleligt kan detta förstås som att ett samhälle inte bara fordrar frihet utan också trygghet. Det ligger alltså i samhällsinvånarnas eget intresse att marknaden inte bara kan sysselsätta folk utan också underlåta att göra det och att dessa icke sysselsatta får en ersättning så att de kan klara sig. En basinkomst, en medborgarlön, ja, kalla det vad ni vill är vad marknaden långsiktigt fordrar för att kunna realisera sin inneboende frihetspotential - som ytterst är individernas egna val.
Knappheten i samhället leder till att alla inte sysselsättes. Vi ska nog vara glada för att det förhåller sig så! Det förhållandet att marknaden inte sysselsätter alla utgör en nyttig broms som får oss att tänka efter.
Den som säger åt någon annan att "Du ska inte få tjäna en krona på marknaden" (vilket faktiskt hänt mig, underligt nog, under min ungdoms dagar) ger inte röst åt marknadens mening och vilja. Du kanske inte får ett jobb och kanske du inte heller kan starta något eget utan är beroende av stöd av något slag för att klara dig. Det är inte marknadens vilja att du inte ska få ett lönearbete. Det är resultatet av mättnad, av brist på efterfrågan eller finansiering. Det är klart att några kommer att befinna sig i en sådan situation att marknaden inte betalar dem en krona direkt, men så sker indirekt, och de har nytta av marknaden som konsumenter. Det är andra krafter som bär viljan att den eller den inte ska tjäna en krona på marknaden. Några som kanske stalkar andra och lägger sig i deras liv. Detta är en inställning som gott kan kallas för en antimarknadsinställning, då marknaden inte stalkar, ringar in och utesluter på ett så kalkylerande medvetet sätt.
Det är inte bara grundtryggheten som är en bärande vägg i samhället (idag har vi vad som kan kallas en "lapptäcksgrundtrygghet"). Också den politiska funktionens agerande på marknaden för att göra marknaden till ett instrument för kretsloppstänkande och ekologism är en bärande vägg. Friheten är en förutsättning, låt vara att det inte måste vara en frihet som omfattar allt. Vi kanske inte klarar en sådan frihet. Vi behöver därtill inte en frihet som får utslag i ett parlament som omröstar kring frågan om vi ska ha frisk luft eller inte. Det är något vi ska ha, alltså är omröstningar här onödiga. Det är medlen som kan diskuteras, inte målet.
Vi ser idag med fair trade och ekologisk märkning av livsmedel och annat att marknaden lyssnar till konsumenternas samveten. Då folk vill ha varor som uppfyller ekologiska och etiska krav är det en uppgift för marknaden att fixa detta. Vi har alla här ett ansvar för att upplysa om underliggande sakförhållande så att det är informerade val vi gör i butiken OCH som företagens inköpsavdelningar gör, ja, också de val som träffas av de produktionsansvariga!
På Facebook har jag läst folk som är kritiska mot banker mena att kapitalismen är förskräcklig men att kommunismen kanske kan vara något. En skribent menade att hur kommunismen blev i praktiken det berodde allt på oss, på vad vi gjorde den till, hur vi utformade samhället.
Jaha, tänkte jag, är han verkligen så naiv att han tror att det blir en lätt sak att omstöpa ett totalitärt samhälle så att det fattar beslut som är folk till behag?! Vore det inte bättre att omforma ett kapitalistiskt samhälle, tänkte jag, genom att agera på marknaden och att utnyttja den värdefulla friheten till att upplysa om sakförhållanden det är nyttigt att känna till!?
Folk har dött och de fortsätter att dö i kampen för frihet. Samtidigt så börjar de kusliga molnen torna upp sig vid horisonten. Kommunismen är ett lik som lever, eller som åtminstone vissa vill blåsa liv i. Vart det kan sluta vill jag inte tänka på. Att det blir katastrof torde vara säkert.
