Tidens relevans för ideologin

Den som idag studerar nyliberala tänkare drar andra slutsatser än vad de gjorde som intresserade sig för ämnet under 80-talet. Både Nixon och Palme trodde att prisstopp skulle kunna leda till resultat. Men det tog inte lång tid förrän det stod klart att man inte kunde göra allt medelst politiska beslut. Stålverk-80 var ett annat exempel på att politik inte klarar allt. Det var till stor del nyliberala tänkare, filosofer och ekonomer, inte minst, som bidrog till den uppkomna klarsynen. Men om vi nu några decennier senare närmar oss nyliberaler är det oftast anarkister vi träffar på. De kallar etatister för socialister och gör det därmed omöjligt för liberaler att vara anhängare av en stat som exempelvis har att värna den fria konkurrensen inom klädeshandelns, livsmedelssektorns och mediebranschens domäner. Och bara för att man frågasatt prisstopp och Stålverk 80 måste man inte säga nej till att bygga upp nya marknader via politiska beslut och skattemedel. På det viset har vi fått valfrihet i skolan. Vi kan föredra detta även om det ekonomiskt blir dyrare än med en helt offentlig skola, något som visar ekonomismens sanning. Andra än strikt ekonomiska värden har fått betyda något i kalkylen. Allt är inte pengar.

Värdet av en kritisk inställning

Den som inte kan kritisera något på marknaden kan knappast vara marknadsvänlig. Marknadsmekanismernas värde ursäktar ju inte mänskliga felsteg. Istället borde man hålla öppet för att skapa marknader där sådana inte finns. Vi har exempelvis fått en skolmarknad. Skolpengen har gjort att inte bara rika kan välja. Vad som vore önskvärt är en global återvinningspeng för företag som renar vatten, tar hand om plast och andra sopor. Där nedskräpning sker skapas en skuld. För att minska skulden har de inblandade att minska utsläppen själva.

Bekämpa fattigdomen, inte rikedomen

Det är inte ovanligt att folk med sympatierna åt vänster tror att man kan bekämpa fattigdomen genom att beskatta de rika hårt. De kan se det som orättvist att vissa bor i stora hus och andra i små lägenheter. Men de stora husen blir inte mindre för att de beskattas hårt och små lägenheter blir inte större av att så sker. Vi får istället det resultatet att de stora husen blir mindre värda. Vad händer då om de är intecknade upp till skorstenen? Jo, att säkerheterna för våra företag minskar i värde. De blir med andra ord mindre kreditvärdiga samtidigt som dras förmåga att betala borgenärna minskar vid en eventuell tvångsmässig avveckling av företaget. Detta leder till minskade möjligheter att nyanställa och ökad risk för uppsägning. Skatter ska gå till att finansiera gagnelig verksamhet men vi kan inte avskaffa klassklyftorna skattevägen. Så fungerar inte den ekonomiska verkligheten. Vi kan inte heller långsiktigt vinna något på att exportera mer än vi importerar. Ökat inflöde av pengar sänker penningvärdet. Om importen får öka istället sjunker varupriserna. Den första intuitionen är nog att vilja ha en så stor export som möjligt och en så liten import som möjligt. Adam Smith lärde oss att vi måste gå emot den intuitionen. Vi måste också gå emot intuitionen att skattevägen öka jämlikheten genom att hårt beskatta rika. Tänker vi efter så är det privata företag som står för handeln. Hur hade det settut om det var staten som stod för den? Hur kan utvecklingen bli för vanligt folk om vi utsätter handeln för svårigheter medelst krångliga regler och skatter? Hur skulle det kunna bli om skatterna något sänktes? Att företagens egna kapital tillväxer betyder ökad kreditvärdighet och större möjlighet för nyanställningar, minskad risk bli uppsagd.