Det finns en fara i att skriva. Säkert flera. En av de största ligger i att någon annan tar över skrivandet eller planterar in något som man sedan automatiskt skriver utan att tänka efter om detta verkligen är något man vill. En fara finns inom en, i vad sufierna kallar "nafs" eller "egot" eller "Satan". Den Satan som vi har inom oss är den som vill motarbeta vår väg till enandet med Gud. Satan inom oss är den kraft som vill sätta krokben för de djupare lagren inom oss där vi först har självet i meningen "jag-själv" och sedan det djupare självet, "Gud-själv", dvs Gud inom oss då de ytligare lagren är bortskalade i den alkemiska förädlingsprocessen.
Detta kan tyckas djupt och avancerat och är det också. Det är inga ståndpunkter man gör till sina i tonåren. Under den tiden kan däremot egot spela teater för en. Satan inom en kan alltså leda en vilse. Det är en Satan man har att bekriga. Detta kallar muslimerna "det stora jihad".
Om jag läser en berättelse jag skrivit och stöter på scenen att en renrakad man i medelåldern, kanske övre medelåldern, påstås vara mycket vis, en domare som är filosof och inte jurist, måste jag fråga mig: Har jag skrivit detta? Har jag menat detta? Varför har jag skrivit som jag gjort? Varför beskrivs en man som mycket vis och som filosof och inte jurist och varför beskrivs han som renrakad? Varför var det inte en kvinna?
Naturligtvis kan det ha varit som så att en person som är runt tjugo inte ser en skäggig man som en modell att växa in i. Avståndet i ålder kan försvåra identifikation. Men förhållandet att personen, filosofdomaren, beskrivs som renrakad får en som äldre läsare att haja till. Det ses som en markering. En markering mot den skäggige vise mannen. De visa brukade ju beskrivas som män med långt vitt skägg och med gärna vit fotsid klädnad. När nu filosof-domaren i berättelsen beskrivs som renrakad kan detta tolkas som ett avståndstagande mot traditionen. Det är ett avståndstagande som inte kan gillas. Har man kommit lite längre på den väg som livet utgör och med målet att vägen just ska ha ett mål går det inte att bryta mot traditionen. Domaren i fråga kan visst beskrivas som filosof och inte jurist, markerandes att det inte är ett världsligt rättsligt förfarande som är aktuellt utan något annat, något djupare. Men skägget kan inte rakas av. Därför var det Satan som såg till att personen, filosofen och domaren, beskrevs som renrakad. Alltså: Antingen var det mitt unga otämjda ego, Satan inom en, som fick mig att beskriva domaren som renrakad ELLER så var det Satan utifrån, dvs Motarbetandets princip har verkat via en person som medelst mentala tricks fått kontroll över mitt tänkande för att styra mitt skrivande. (Det är ett beklagligt faktum att vi inte som enskilda får skriva och göra misstag utan det är andra som vill manipulera med oss, säkert ofta med uppsåtet att just få oss att begå misstag.)
Det kan tyckas vänt mot religionen att påstå att kärleken kommer inifrån och att religionen är något yttre. Men den som läser berättelsen kan bara tolka detta som att man vänder sig emot en religion som förlorat det inre. Som stelnat och blivit form. Säkert kan yttre manipulation ligga bakom att jag överhuvud taget tog upp frågan, men jag menar att jag fullföljer den teistiska traditionen, önskar inte bryta den genom att opponera mot den.
Den moraliska domstolen är alltså en form av drabbning inom en. Muslimer skulle kalla det för det stora jihad. Menar man att all religion har en gemensam kärna och att den religiösa praktiken varierar för att den är uttryck för sedvänjor som kan vara olika hos olika folk så kommer man nära Rumis uppfattning. Denne store poet menade, om jag förstått det rätt, att man inte behövde göra den stora vallfärden, man kunde gå runt kvarteret istället. (Låt vara att den andliga belöningen man får inte lär bli lika stor.) Sedvänjor måste man då också beskriva sådant som att ha en viss böneriktning eller att be på ett visst sätt. Det viktiga tycks ha varit att man ber på något sätt, spelar inte så stor roll om man står, sitter eller ligger, och att böneriktningen alltid är åt Gud för den som är troende.
Vi som tillhör den kristna kyrkan har vad jag vet ingen böneriktning, men de som tillhör muslimska församlingar har att vända sig till Mekka och de som tillhör judiska har, om jag förstått det rätt, Jerusalem som böneriktning. Men det framstår ibland som om det är rimligare att rikta sig ut genom fönstret även om det inte är den exakta böneriktningen, framför att vända sig mot grannens kök. Att grannens kök ligger i böneriktnngen kanske verkar distraherande, medan det inte är distraherande att ha fönstret i bönesriktningen. Betänker man då att profeten Muhammad gjorde sig av med ett par fina tofflor han fått då deras yttre form drog till sig hans intresse medan han bad kanske det kan te sig förståeligt om någon något modifierar bönerikningen.
Nå, detta är allmänna funderingar ifrån en Sökare efter Sanningen. Lärdomen tycks vara att vi inte kan hålla fast vid något bara för att vi i formell mening skrivit det utan pröva det och förkasta det om det är att betrakta som Satans trixande, behålla det som för oss mot det gudomliga djup som är Vandringens mål.
