Är det poesi de publicerar?

Skådat ur ett historiskt perspektiv kan vi konstatera att dikten alltid haft en utarbetad form. Den fria versen innebar egentligen inte att formens betydelse försvann. Istället individualiserades poesin. Varje dikt fick ha sin egen form, bilda sitt eget versslag. Vad man vann på detta var naturligtvis att rytmiska kvaliteter som tidigare inte var möjliga nu kunde få blomma ut och ge varje versrad en egen form och takt.

Det klassiska likhetskravet mellan versraderna var inte längre obligatoriskt. Det är en sak att inte vara petnoga här (även om man förr också tillät sig avvikelser ifrån normen), en annan att helt ge upp den klassiska dikten med dess krav på likhet mellan versraderna.

Då jag studerat vad de stora bokförlagen publicerat i diktväg under senare delen av 1900-talet och under det decennium som gått av det nya blir jag besviken. Det är precis som man haft en medveten agenda om att döda den klassiska dikten.

Det duger att översätta klassisk dikt - men nyskriven dikt på meter, nej usch och fy, har man spottat åt detta. Rimmad dikt på meter har betraktats som borgerlig och blivit motarbetad av "de svartklädda", dvs den röda kultureliten som, om jag gjort en riktig analys, står bakom att dikten idag blivit ett tuggande av närmast obegripligt slag (poesi ska väl komma med annat än navelskådande!). Ibland kan man undra om det är avsiktligt som förlagen publicerat unga poeters tomgångstuggande. Ett sådant sätt att försöka göra något av ingenting leder lätt till formuleringar som man kan göra sig löjlig över. De kan rent av tolkas som sinnessjukdom. Men det är inte poeterna som lidit av sinnessjukdom utan de ansvariga på de stora förlagen som publicerat detta och kanske avsiktligt tagit död på den traditionella diktens form. Med en annan hållning ifrån förlagens sida tror jag många unga poeter kunnat utvecklas och blommat ut som medelålders skalder istället för att överge dikten när de själva genomskådat den.

Vad ska poesihatet betyda?

Poesins utveckling i landet tycks tyda på att det finns ett klart samband mellan andlig uppfattning och poetisk kvalitet, att poesin är ett uttryck för en sorts religiositet. Om inte denna finns har vi bara ett sorts vag prosa som ska föreställa poesi utan att ha poesins djup. Och hur skulle den kunna ha poesins djup om det andliga djupet saknas?

Om man inte har något att säga gör man en klok sak i att hålla truten.