Det går inte att förneka att modernismen, både inom poesin och bildkonsten, har skapat ett större utrymme för frihetens sak. Fler sätt att uttrycka sig innebär ökad valfrihet, och den fria formen är mindre förutsebar än den bundna och suggererar därför fram en känsla av frihet inom läsaren/betraktaren (dvs då verket fungerar, uplevelse och intention sammanfaller).
Dock kan jag inte komma förbi känslan av att den bundna formen, och därmed hantverket, fått minskad betydelse i och med modernismens framfart. Numera ser förlagen inte det som en självklarhet att knyta till sig poeter som nyttjar bundna fomer. Istället tycks förläggarna slutat bry sig om den klassiska formen, som inte alls behöver vara komplicerad men den tillvaratar värdet av takt och varierad upprepning (meter och rim).
Vad skulle ni säga om byggbranschen slutade bry sig om hantverket och lät målarna använda händerna för att lägga på färgen - bara för att det i några fall gett lyckade resultat?
Nej, satsa istället på att förstärka både den bundna diktens ställning och den figurativa konsten, den där inte formen helt upplösts i ett dis som låter allt upplösas. I det upplösta tillståndet fungerar inte kommunikationen längre. Dikten upplevs som mindre intressant om inte poeterna själva månar om att nyttja rim och meter.